Spaniens nya syndabock

Zapatero har bekräftat att han slutar inför valet nästa år. Fotot tog jag bara månader efter att han tillträtt posten som regeringschef 2004.

(Från ledaren i Sydkustens majnummer 2011)


Så kom då det väntade beskedet 2 april att Zapatero inte kommer att ställa upp för omval för en tredje mandatperiod. Spekulationerna hade pågått i flera månader och med viss lättnad kan åtminstone den debatten läggas till handlingarna. Inte oväntat vidtog direkt spekulationer om vem som kommer att efterträda Zapatero som PSOE-ledare, men där har partiet ganska snabbt och effektivt lagt locket på tills efter kommunvalet 22 maj. Resultatet i socialistiska primärval ska aldrig tas för givet, men det mesta tyder på att det står mellan ministrarna Alfredro Pérez Rubalcaba och Carme Chacón och att den förste går segrande ur striden.


Historien upprepar sig som bekant ofta och en del ser paralleller mellan Zapateros nuvarande situation och den som upplevdes av Spaniens första demokratiskt valda regeringschef efter Franco, Adolfo Suárez. I den moderna historiebeskrivningen är Suárez en av de främsta drivkrafterna bakom demokratiseringen av Spanien. På den tiden fick han dock utstå många påhopp, både för hur han skötte politiken och landets ekonomi. Det slutade med att Suárez avgick från posten och hans efterträdare Leopoldo Calvo Sotelo skulle röstas fram i just den parlamentsstämma som avbröts av statskuppförsöket för nästan exakt 30 år sedan.
Suárez är sedan flera år borta från det offentliga livet på grund av en långt framskriden Alzheimer. Han kan därför tragiskt nog varken minnas sina insatser för det moderna Spanien eller ta till sig de erkännanden som han fått många år senare.

Framtiden får utvisa vilken bedömning som görs av Zapateros tid vid makten, men redan idag kan vi konstatera att han i flera bemärkelser orättvist fått bära hundhuvudet för den svåra ekonomiska situationen i landet. Självklart har Zapatero begått flera misstag och det är sedan tidigare känt att ekonomi långt ifrån är hans styrka. Det största misstaget han begått har nog varit att inte lyssna på den erkänt duktige ekonomen och tidigare finansministern Pedro Solbes, som slutligen valde att gå i en regeringsomläggning. Zapatero förstod inte allvaret av krisen och motsatte sig för länge de besparingar som tidigt förespråkades av Solbes. Tvärtom försökte socialistregeringen bemöta krisen med statliga investeringar och bidrag, som utan tvekan bidragit till att både förvärra och förlänga krisen.

Det som mest kännetecknar krisen i Spanien är den rekordhöga arbetslösheten. Där har oppositionspartiet Partido Popular varit skoningslösa i en strategi som gått ut på att skylla bristen på jobb personligen på José Luís Rodríguez Zapatero. Just så, med hans fulla namn, som vi tvingats höra gång på gång i munnen på PP:s talesmän. Att försöka skylla hela problemet på Zapatero är dock lika befängt som motverkande. Om man inte ser sanningen i vitögat kommer nämligen de misstag som gjorts att upprepas.

Den främsta orsaken till de höga arbetslöshetssiffrorna är den vansinniga byggbubblan som startade redan i mitten på 90-talet. Under Partido Populars sista år vid makten steg fastighetspriserna i vissa fall med 25 procent om året och outbildade ungdomar ratade studierna till förmån för skyhöga löner som murare. Många familjer belånade sig upp över huvudet för att köpa både egna och spekulationsbostäder, med förhoppningen att sälja de senare för dubbla priset efter bara ett par år. Inte undra på att bubblan sprack till slut.

Ett annat faktum är att det verkliga antalet arbetslösa i Spanien är betydligt lägre än den officiella siffran. Men det har jag skrivit om tidigare i bloggen.

Kungen tvingas delegera på kronprinsen

Juan Carlos I av Spanien har hunnit fylla 73 år och tvingas nu trappa ned på sina åtaganden, av hälsoskäl.

Spaniens kung Juan Carlos hälsa blir allt sämre och flera av hans ansvarsområden överförs nu permanent till kronprinsen Felipe. Spanska kungahuset är som regel mycket förteget om kungafamiljens privatliv, men spekulationerna om kungens sviktande hälsa har ökat. För exakt ett år sedan tvingades han genomgå ett ingrepp, där en knöl opererades bort i kungens ena lunga och han var sedan konvalescent i flera veckor.

Vid kungens senaste framträdanden har det varit uppenbart att han har svårigheter både att gå och stå upprätt längre stunder. Dessutom har han sista tiden burit ett ganska ovårdat skägg, som enligt kungahuset beror på hudexcem.

Enligt tidningen El Confidencial har det beslutats att kronprinsen Felipe i fortsättningen kommer att ansvara för alla institutionella kontakter med försvaret. Juan Carlos kommer dock tills vidare att kvarstå som högste överbefälhavare.

Drottning Sofia har också fått en mer framträdande roll, i takt med att kungen syns mindre offentligt. Den spanske monarken, omtyckt av majoritet av befolkningen - även republikaner - har hunnit fylla 73 år. Hans son, kronprinsen Felipe, anses vara den akademiskt mest förberedde arvtagaren till spanska tronen någonsin, men hittills vågar ingen spekulera kring en eventuell abdikation.

En kaffe så är man framme

En "café con leche" i cafévagnen och ett ögonkast i dagens sporttidning, så är man plötsligt framme i Madrid.

Tiderna förändras sannerligen. Jag sitter på AVE-tåget mellan Málaga och Madrid och passar på i cafévagnen att ta en ”café con leche” och läsa i den ledande sporttidningen Marca om gårdagens fotbollsduell. Resan tar numera två timmar och 35 minuter.

Annat var det för 26 år sedan. Påsken 1985 var jag 18 år och studerade på Universidad Complutense i Madrid och skulle semestra med en amerikansk klasskamrat i Torremolinos. Vi hade köpt biljetter med nattåget, som enligt tidtabellen skulle ta drygt tolv timmar till Málaga. Tåget var knökfullt och ett elfel i höjd med Aranjuez gjorde att resan tog ytterligare två timmar.

Idag hinner man knappt ta en kaffe så är man framme. Okej, jag hinner också skriva några rader på min MacBook och medelst iPhone och 3G lägga upp ett inlägg på bloggen, innan vi ens anlänt Madrids södra tågstation Atocha.

Tiderna förändras, som sagt.

Lite för mycket av det goda

Pedro gjorde Barcelonas mål igår i 1-1 matchen hemma mot Real Madrid. Bilden tog jag i Rosaledastadion i Málaga.

Så var då fyra rivalmöten mellan Barcelona och Real Madrid på mindre än tre veckor avklarade. Real Madrid vann cupfinalen, medan Barcelona knep finalen i Champions League och säkrade ligasegern genom oavgjort i Bernabéustadion. Rivaliteten mellan de två storklubbarna gick dock över alla bräddar och lämnade en bitter eftersmak.

Det har talats väldigt lite om fotboll dessa veckor. Real Madrids tränare Mourinho anklagade Barcelona för att ständigt gynnas av domarna. Barcelonas styrelse anmälde honom till UEFA medan Real Madrid i sin tur anmälde Barcelona för osportsligt uppträdandet. Båda fick avslag, men efter det sista mötet igår fortsatte Real Madrid att klaga på domarna och i största allmänhet agera som riktigt dåliga förlorare.

Konfrontationerna riskerar att få mer omspännande konsekvenser, då många av rivalerna faktiskt spelar tillsammans i landslaget. Spanien är världmästare och har dessutom EM-titeln att försvara nästa år. Landslagstränaren Vicente del Bosque (numera marquis) har uttryckt stor oro för situationen och inför gårdagens match varnade han spelarna för att de kan ställas åt sidan, om deras beteende hotar den goda stämningen i landslaget.

Del Bosques uttalande är en av de få vettiga saker vi kunnat höra från fotbollsprofilerna den senaste tiden. Nu är det tack och lov slut på rivalmöten för den här gången. Vi får se vad som sker efter sommaren, när Real Madrid och Barcelona möts i finaln i spanska supercupen, där säsongens första titel står på spel.

Motkandidat som inte övertygar

Mariano Rajoy förväntas bli Spaniens nästa regeringschef, men han får ett mycket lågt betyg av allmänheten. Bilden tog jag i samband med ett av hans besök i Marbella.

För första gången någonsin får Partido Populars Mariano Rajoy högre betyg av spanjorerna än Zapatero. Det har bara tagit sju år och ett besked om att PSOE-ledaren slutar nästa år, innan PP-ledaren kunnat gå om i sympatimätningarna. Dessutom gör han det inte på egna meriter, utan för att Zapatero befinner sig i närmast fritt fall.

Rajoy får i den den senaste kvartalsundersökningen från statliga CIS (Centro de Estudios Sociológicos) ett medelbetyg på 3,46. För en en svensk kan det låta ganska bra, men i Spanien kör man med en tiogradig skala..! Zapatero har numera rasat till 3,41.

Det är ganska signifikativt att ingen partiledare i landet ens får godkänt, det vill säga 5,0 eller högre. Spanjorerna har aldrig haft någon högre uppfattning om sina politiska ledare, men frågan är om inte omdömet nu är lägre än någonsin.

När Spanien utsatts för den värsta ekonomiska krisen på nära ett sekel har politikerna varit oförmögna att bilda en enad front, i nationens intresse. Där bär Rajoy en stor del av skulden och det är en av förklaringarna till att han hittills inte vunnit folkets stöd.

Om inget riktigt oväntat inträffar kommer Mariano Rajoy att bli regeringschef nästa år, efter två misslyckade försök. Förvänta dig dock inte en stor folkfest i Spanien på valnatten, förutom vid PP:s huvudkontor på Calle Génova i Madrid.

Goyas minne alltjämt färskt

Idag är det 2 maj - Dos de Mayo - och helgdag i Madrid. Varje år firas minnet av folkrevolten mot Napoleons styrkor, 2 maj 1808, som förevigades av den kände hovmålaren Francisco de Goya genom de två jättelika tavlorna “El dos de mayo” och “El tres de Mayo”, som kan beskådas på Pradomuséet.

Upproret startade på morgonen när det blev känt att den franske kejsaren låtit hämta hela den spanska kungafamiljen för resa till Bayonne, i Frankrike, där Napoleon hade för avsikt att tillsätta Carl IV:s son, sedermera Fernando VII på den spanska tronen. När Madridborna nåddes av nyheten gick de till attack med diverse tillhyggen mot Napelons soldater, som leddes av Murat. Varken den spanska adeln eller en stor del av den spanska armén anslöt sig till upproret, som slogs brutalt ned efter ett par timmar.

Samma natt avrättades hundratals upprorsmän och misstänkta upprorsmän utanför staden. Det skildras i Goyas tavla “Tres de Mayo”, som tillsammans med Picassos “Guernica” är en de mest kända skildringarna av krigets grymheter.

Efter det brutala nedslaget av revolten förklarade de två borgmästarna i Madridförorten Móstoles i ett känt dekret krig mot Napoleon. (Det kan liknas vid om kommunfullmäktiges ordförande i Haninge skulle ha förklarat krig mot Sovjeunionen efter incidenterna i Hårsfjärden.) I det spanska självständighetskriget föddes termen “guerilla” (små krig, på spanska) och med denna nya taktik kunde spanjorerna slutligen besegra fransmännen 1812.

Francisco de Goya upplevde i första person som hovmålare förvecklingarna och maktkampen i det spanska hovet under Carlos IV, samt självständighetskriget. Målaren drog sig inte för att uttrycka sitt förakt för kungligheterna i den det kända porträttet av kungafamiljen “La familia de Carlos VI”.

Goyas liv har varit föremål för flera filmtolkningar. I en av de senaste gestaltas konstnären av Stellan Skarsgård, som spelar mot två senare Oscarsvinnare, Javier Bardem och Natalie Portman. Filmen “Goyas Ghost´s” är från 2006 och regisserad av Milos Forman. Det är en nattsvart film med en god portion amerikanska klichéer, men sevärd för den som är historiskt intresserad och om inte annat för den lysande Natalie Portman.

Día de la Madre

Mors dag uppmärksammas inte lika mycket i Spanien som Fars dag, men anledningen är faktikt inte diskriminering.

Idag firas Mors dag i Spanien. Dagen i sig har en mer kommersiell innebörd än något annat, men de flesta skolbarn har gjort handarbeten som de fått med sig hem till sina mammor och naturligtvis skickar jag en varm hälsning både till min egen och alla andra mammor i landet.

Mors dag har inte lika stor betydelse i Spanien som Fars dag, som alltid infaller 19 mars, då José (Josef) har namnsdag. Det är en stor högtidsdag, inte så mycket för att pappan skulle vara viktigare än mamman i Spanien, utan dels för att det är en viktig religiös dag och dels för att José är ett av de absolut vanligaste namnen, både bland män och kvinnor, som alltså även firar sin namnsdag.

I Spanien kan flera av de vanligaste namnen från nya testamentet brukas av både män och kvinnor, i dubbelnamn. Sålunda kan en kvinna heta María José, medan en man heter José María. Det traditionellt katolska Spanien har tidigare krävt att alla barn gavs minst ett bibliskt namn. Det är anledningen till att det det är så vanligt med dubbelnamn.
Om vi tar till exempel ett av de vanligaste kvinnonamnen, Carmen, finns det få om någon kvinna som har det registrerat som sådant i sin födelseattest. Där står María del Carmen, även om de flesta sedan kortar ned det.

Men det är alltså Mors dag ”Día de la Madre”, som är temat för dagen. Trots att det i Spanien kan förefalla vara ett mycket mansdominerat samhälle har kvinnan en stark och ofta psykologisk makt. Det är hon som traditionellt styr i hemmet, familjens säte och trygghet. Även om det är maken som utåt sätt bär byxorna är det i många hem i verkligheten kvinnan som har sista ordet.

Men ingen regel utan undantag. En dag som idag bör vi inte heller glömma de allt för många kvinnor som far illa i händerna på sina makar och partners. Kvinnomisshandel och kvinnomord är ett utbrett problem i Spanien och vägen till att stävja det börjar med att uppmärksamma problemet och inte tiga.

Med detta sagt och ännu en gång – ”Felicidades” alla mammor!