Goyas minne alltjämt färskt

Idag är det 2 maj - Dos de Mayo - och helgdag i Madrid. Varje år firas minnet av folkrevolten mot Napoleons styrkor, 2 maj 1808, som förevigades av den kände hovmålaren Francisco de Goya genom de två jättelika tavlorna “El dos de mayo” och “El tres de Mayo”, som kan beskådas på Pradomuséet.

Upproret startade på morgonen när det blev känt att den franske kejsaren låtit hämta hela den spanska kungafamiljen för resa till Bayonne, i Frankrike, där Napoleon hade för avsikt att tillsätta Carl IV:s son, sedermera Fernando VII på den spanska tronen. När Madridborna nåddes av nyheten gick de till attack med diverse tillhyggen mot Napelons soldater, som leddes av Murat. Varken den spanska adeln eller en stor del av den spanska armén anslöt sig till upproret, som slogs brutalt ned efter ett par timmar.

Samma natt avrättades hundratals upprorsmän och misstänkta upprorsmän utanför staden. Det skildras i Goyas tavla “Tres de Mayo”, som tillsammans med Picassos “Guernica” är en de mest kända skildringarna av krigets grymheter.

Efter det brutala nedslaget av revolten förklarade de två borgmästarna i Madridförorten Móstoles i ett känt dekret krig mot Napoleon. (Det kan liknas vid om kommunfullmäktiges ordförande i Haninge skulle ha förklarat krig mot Sovjeunionen efter incidenterna i Hårsfjärden.) I det spanska självständighetskriget föddes termen “guerilla” (små krig, på spanska) och med denna nya taktik kunde spanjorerna slutligen besegra fransmännen 1812.

Francisco de Goya upplevde i första person som hovmålare förvecklingarna och maktkampen i det spanska hovet under Carlos IV, samt självständighetskriget. Målaren drog sig inte för att uttrycka sitt förakt för kungligheterna i den det kända porträttet av kungafamiljen “La familia de Carlos VI”.

Goyas liv har varit föremål för flera filmtolkningar. I en av de senaste gestaltas konstnären av Stellan Skarsgård, som spelar mot två senare Oscarsvinnare, Javier Bardem och Natalie Portman. Filmen “Goyas Ghost´s” är från 2006 och regisserad av Milos Forman. Det är en nattsvart film med en god portion amerikanska klichéer, men sevärd för den som är historiskt intresserad och om inte annat för den lysande Natalie Portman.

Día de la Madre

Mors dag uppmärksammas inte lika mycket i Spanien som Fars dag, men anledningen är faktikt inte diskriminering.

Idag firas Mors dag i Spanien. Dagen i sig har en mer kommersiell innebörd än något annat, men de flesta skolbarn har gjort handarbeten som de fått med sig hem till sina mammor och naturligtvis skickar jag en varm hälsning både till min egen och alla andra mammor i landet.

Mors dag har inte lika stor betydelse i Spanien som Fars dag, som alltid infaller 19 mars, då José (Josef) har namnsdag. Det är en stor högtidsdag, inte så mycket för att pappan skulle vara viktigare än mamman i Spanien, utan dels för att det är en viktig religiös dag och dels för att José är ett av de absolut vanligaste namnen, både bland män och kvinnor, som alltså även firar sin namnsdag.

I Spanien kan flera av de vanligaste namnen från nya testamentet brukas av både män och kvinnor, i dubbelnamn. Sålunda kan en kvinna heta María José, medan en man heter José María. Det traditionellt katolska Spanien har tidigare krävt att alla barn gavs minst ett bibliskt namn. Det är anledningen till att det det är så vanligt med dubbelnamn.
Om vi tar till exempel ett av de vanligaste kvinnonamnen, Carmen, finns det få om någon kvinna som har det registrerat som sådant i sin födelseattest. Där står María del Carmen, även om de flesta sedan kortar ned det.

Men det är alltså Mors dag ”Día de la Madre”, som är temat för dagen. Trots att det i Spanien kan förefalla vara ett mycket mansdominerat samhälle har kvinnan en stark och ofta psykologisk makt. Det är hon som traditionellt styr i hemmet, familjens säte och trygghet. Även om det är maken som utåt sätt bär byxorna är det i många hem i verkligheten kvinnan som har sista ordet.

Men ingen regel utan undantag. En dag som idag bör vi inte heller glömma de allt för många kvinnor som far illa i händerna på sina makar och partners. Kvinnomisshandel och kvinnomord är ett utbrett problem i Spanien och vägen till att stävja det börjar med att uppmärksamma problemet och inte tiga.

Med detta sagt och ännu en gång – ”Felicidades” alla mammor!

Sanningen bakom arbetslöshetssiffrorna

Arbetslösheten i Spanien är rekordstor, men siffrorna speglar inte hela verkligheten.

Den senaste kvartalsrapporten gällande arbetslösheten i Spanien utgör en ny kalldusch och fastställer att antalet arbetslösa nu närmar sig fem miljoner. Siffran är svindlande och anledningen till att den inte väcker ett större ramaskri är att den inte överensstämmer helt med verkligheten.

Arbetslösheten är regeringens och befolkningens främsta bekymmer i dagsläget. Regeringschefen José Luís Rodríguez Zapatero har själv medgivit att han har svårt att sova när han tänker på hur många som inte har en sysselsättning. Även om arbetslöshetssiffrorna är rekordhöga och många familjer har det svårt i dagsläget, är dock sanningen att den svarta marknaden är enorm.

Ingen vet exakt hur många av de registrerade arbetslösa som arbetar svart. Den senaste tiden har detta dock varit föremål för studier och det finns uppskattningar om går från hundratusentals till flera miljoner. Det har motiverat regeringen att studera en annorlunda strategi för att motverka situationen. Ett av dem antogs igår i ministerrådet och går ut på att företagare ska beviljas en sorts karenstid, då de kan legalisera sina svartjobbare. De hotas samtidigt av extra hårda kontroller och straff om de inte utnyttjar tillfället.

En del hävdar att om arbetslösheten i verkligheten vore så utbredd som siffrorna antyder skulle det förekomma revolter i Spanien. Det är svårt att avgöra, men helt klart är att det finns många som lyfter både arbetslöshetsersättning och svart lön. Själv känner jag flera stycken, men jag känner ingen som är sysslolös mot sin vilja. Det är en situation som är mycket svår att styra upp, då många gånger både arbetsgivarna och de anställda uppskattar de fördelar som det innebär att verka skattefritt.

Detta betyder inte att arbetslösheten inte är ett verkligt och smärtsamt problem i Spanien. Den måste dock hanteras från fler infallsvinklar än vad som traditionellt gjorts.

Terrorismen som slagträ

Antiterroristpolitiken har blivit föremål för regelbundna konfrontationer mellan Partido Popular och PSOE. Fotot tog jag i samband med ett besök i parlamentet i maj 2004.

Det talas väldigt mycket om ETA och ETA:s stödpartier dessa dagar. De två ledande rikspartierna PP och Partido Popular är dagligen i luven på varandra och det är onekligen en paradox att den politiska splittringen är som störst, när ETA är som svagast. Förmodligen är det just därför.

I början på 80-talet dödade den baskiska terroristorganisationen omkring 100 människor om året. Det är ett snitt på två dödsoffer i veckan. Då fanns inte en tillstymmelse till politisk splittring i frågan. Inte ens när det senare blev känt att socialistregeringen under Felipe González organiserat och finansierat den underjordiska terroristbekämpningen GAL, var debatten så hård som den varit på sistone.

Den enda liknelsen finner vi med de nuvarande partiledarna, Zapatero och Rajoy. Efter PP:s överraskande valförlust 2004 tog de som första parti till antiterroristpolitiken som politiskt slagträ. Kritiken mot PSOE för deras samtal med ETA var skoningslös, detta trots att PP själva under sin tid vid makten med José María Aznar i spetsen försökte nå ett förhandlat slut på våldet.

Det såg ut som om stridsyxan skulle grävas ned när PP åter anslöt sig till antiterroristpakten 2007. Efter attentatet vid Madrids flygplats Barajas 30 december 2006 bröt Zapateros regering kontakterna med ETA (åtminstone under ett par månader) och Partido Popular fann då skäl att åter ställa sig bakom regeringens politik beträffande Baskien.

Offensiv mot Zapateros förmodade efterträdare

Nu har dock konfrontationen blossat upp med full kraft igen. Trots att tillslagen mot ETA och gripandena av misstänkta terrorister är fler än någonsin, anklagar Partido Popular regeringen för att göra eftergifter gentemot de radikala baskerna. Krutet riktas inte minst mot inrikesministern Alfredo Pérez Rubalcaba, som ses som den trolige efterträdaren till Zapatero och som av Partido Popular bland annat anklagas för inblandning i en påstådd läcka till ETA (Caso Faisán).

Partido Popular har vidare anklagat regeringen för att organisera frigivningen av fängslade ETA-medlemmar samt verka för att de radikala baskerna får ställa upp i kommunvalet 22 maj. Nu har dock regeringen ställt sig bakom ett initiativ att stoppa samtliga vallistor som presenterats av den kontroversiella koalitionen Bildu.

Det är inget vackert skådespel och det framstår som än mer vansinnigt mot bakgrund av att de regerande socialisterna och Partido Popular i Baskien upprätthåller en pakt som står över alla typer av konfrontationer. Den baskiske regionalpresidenten ”lehendakari” Patxi López och PP-ledaren i regionen Antonio Basagoiti har uppnått ett samförstånd som borde vara omöjlig, när man ser hur deras respektive centralstyrelser agerar. De lever dock i det verkliga Baskien och inser vikten av att dra åt samma håll, för att en gång för alla uppnå fred i regionen.

Förhoppningarna om ett slut på ordkriget är få och det finns i dagsläget bara två scenarion som kan sätta punkt för konfrontationen. Det ena är att Rajoy kommer till makten nästa vår och det andra att ETA definitivt utrotas. Fast vid närmare eftertanke kommer debatten med all säkerhet ändå att fortsätta och gälla den radikala baskiska vänsterns existensberättigande.

Får se vad detta mynnar ut i

Fuengirolaflodens mynning håller på att omformas till en stor rekreationspark.

Det grävs för fullt just nu vid Fuengirolaflodens mynning. Det ska bli plats för ett stort rekreationsområde, där vattnet kommer att ha en central roll och erbjuda möjligheter till vattensporter som exempelvis rodd.

Fuengirola är en av Spaniens mest tätbefolkade kommuner, så infrastrukturarbetena är ytterst begränsade. Vid den västra kommungränsen finns dock redan den vackra Sohailborgen med omkringliggande park och vid flodmynningens västra strand finns sedan tidigare en stor skateboard-park. Det här lovar bli en av de mest populära samlingsplatserna, inte minst under sommarmånaderna.

Budgeten uppgår till 1,3 miljoner euro.

Vem ställer UD till svars?

Ambassadörsresidenset i Madrid är obebott sedan snart nio månader. Det är en minst sagt pinsam situation.

Det har snart gått nio månader utan att Sveriges utrikesdepartement varit kapabelt att tillsätta en ambassadör på den lediga posten i Madrid. När Sydkusten skrev om detta i januari svarade UD att utnämningen var nära förestående. Av resultatet att döma verkar de ha föga kontroll på situationen. 

Bristen på ambassadör bör visserligen inte leda till någon diplomatisk konflikt med Spanien, men det främjar knappast relationerna. Dessutom är det nonchalant av UD att låta den sedan tidigare minimala personalskaran på ambassaden dra ett ännu större lass.

En oundviklig konsekvens är att ambassadens initiativ hämmas i betydande utsträckning. Kulturevenemang och andra aktiviteter måste hållas på ett minimum, när de ambassadanställda har fullt upp med sina ordinarie bestyr. Dessutom minskar naturligtvis det diplomatiska och sociala utbytet, när Sverige inte kan ställa upp med en ambassadör som deltar i ceremonier och mottagningar. Affärsattachén Jörgen Persson må vara hur driftig som helst, men han kan knappast täcka upp alla uppgifter som normalt faller på ambassadören och samtidigt sköta sina egna uppgifter. Särskilt inte under en så lång period.

När Sydkusten intervjuade representanter för UD i  januari skyllde de främst på att EU-ordförandeskapet inneburit en stor belastning. Det skulle alltså innebära att sex månaders extra belastning hos UD motiverar nio månaders (för tillfället...) extra belastning hos de ambassadanställda i Madrid.

Situationen är särskilt pinsam med tanke på den viktiga position som ambassadörsposten just i Madrid utgör och som enligt UD själva är en av de mest eftertraktade. Det senare är dock svårt att förstå, mot bakgrund av hur svårt det uppenbarligen är att finna en kompetent person som kan fylla vakansen.

Det förefaller som att vi står inför ett fall av allvarlig inkompetens, eller i vilket fall nonchalans. Frågan är bara vem som ställer UD till svars?

Skrattar bäst som skrattar sist

Real Madrids fans fick tillfälle att fira vid fontänen "La Cibeles" förra onsdagen efter cupsegern och den första titeln på flera år. Nu står finalen i Champions League på spel och Barcelonaspelarna är revanschsugna!

Det fotbollstokiga Spanien upplever tre ovanligt intensiva veckor, med inte mindre än fyra rivalmöten mellan Real Madrid och Barcelona. Vi befinner oss just nu i ekvatorn, där Real Madrid har ett moraliskt övertag efter att de vunnit cupfinalen förra veckan och därmed sin första titel på flera år. Barcelona tog dock greppet om ligaguldet genom att spela oavgjort i Bernabéustadion och behålla sitt betryggande försprång på åtta poäng. Nu återstår endast fem omgångar av säsongen.

Real Madrids cupseger var något överraskande, då Barcelona är det lag vars spel övertygat mest. Real har dock fått förnyat självförtroende och det lovar bli två mycket laddade möten i semifinalen i Champions League. Den första spelas imorgon onsdag i den spanska huvudstaden och returen nästa tisdag, i Barcelona. Katalanerna är inte i lika fin form som för ett par månader sedan, men gissa om de är ute efter revansch efter cupförlusten.

Real Madrids tränare José Mourinho vet hur man ska neutralisera katalanernas passningsspel, men Guardiola regisserade den fantastiska 5-0 segern i El Clásico i höstas. Själv är jag “culé” (barça-fan) sedan barnsben så helt objektiv är jag ju inte när jag tippar att Barcelona går vidare för att ta sin andra Champions-titel på tre år. Skrattar bäst som skrattar sist!