Oönskade allierade

Missnöjesrörelsen 15-M har fått en lika oväntad som ovälkommen motståndare. Det rör sig varken om politikerna, bankdirektörerna eller polisens kravallstyrkor. Det är istället de radikala antisystem-grupperna som hakat på protesttrenden, men som är så våldsamma att de riskerar att radera all sympati som “The Spanish Revolution” kunnat väcka.

Exakt en månad efter missnöjesrörelsens födelse inträffade sammandrabbningar i Barcelona som aldrig skådats i demokratisk tid i Spanien. Hundratals demonstranter blockerade tillfarten till det katalanska regionalparlamentet i protest mot den bantade budget som skulle antas i kammaren. Många ledamöter som försökte komma fram attackerades med både ägg och målarfärg. Större delen av den katalanska regionalregeringen fick flygas in till parlamentet i polishelikopter.

Reaktionerna mot dessa kravaller har varit enhälliga i massmedia och hos allmänheten. Huvudargumentet är att oavsett om tusentals personer är missnöjda med systemet är de folkvalda framröstade av miljoner. Attacken mot dem är en attack mot samhället och det demokratiska systemet i allmänhet.

Just i Barcelona finns en växande grupp radikaler som förespråkar anarki och ockuperar fastigheter samt vandaliserar så snart tillfälle ges. Det har inte minst skett i samband med firandet av F.C. Barcelonas många titlar.

Missnöjesrörelsen 15-M har fortfarande inte utarbetat sin långvariga strategi, men först på agendan står nu att ta tydligt avstånd från dessa infiltrerade, våldsamma grupper. Om de misslyckas kommer revolutionen definitivt rinna ut i sanden.

Bild från tidningen ABC:s hemsida.

Ekonomisk dubbelmoral

Partido Popular har hållit sig i lä under större delen av den ekonomiska orkanen. Åtminstone hittills. De får dock dra åt remmarna på mössan för allt pekar på att PP snart får ta över rodret på den spanska skutan och att döma av hur de styrt i olika städer och regioner är det risk för styv kuling.

Det ledande oppositionspartiet har inte varit nådigt i sin kritik av regeringens ekonomiska politik. Allt har varit fel enligt PP, oavsett om regeringen försökt bemöta arbetslösheten med investeringar och när den sedan tvingades till omfattande besparingar.

Många har anklagat Partido Popular för att kasta stenen och gömma handen. De har hittills inte uttryckligen förklarat hur de själva skulle sköta finanspolitiken och än mindre på vilka områden de skulle göra sina besparingar. Om man däremot tar en titt på de områden där Partido Popular regerat sedan länge är facit inte särskilt övertygande.

I dagarna släpptes siffror för de ledande spanska stadskommunerna och tre av de fem mest skuldsatta har styrts i åratal av Partido Popular. De är Málaga, Valencia och Madrid, Huvudstaden är inte bara störst i Spanien utan dess skuld är också fem gånger så stor som tvåan Barcelonas och svindlande drygt sex miljarder euro.

Nu har oppositionsledaren Mariano Rajoy lovat sträng sparsamhet i den offentliga förvaltningen. Bättre sent än aldrig, kan man tycka

Bristande hederlighet föder krisen

En färsk studie pekar precis på det fenomen som jag angav för en tid sedan på denna blogg, beträffande arbetslöshetssiffrorna i Spanien. Den svarta marknaden i landetx beräknas per 2008 ha uppgått till nära 24 procent av BIP och inte mindre än 2,5 miljoner personer kan vara yrkesverksamma, trots att de är registrerade som arbetslösa.

Om siffrorna stämmer skulle det betyda att arbetslösheten i verkligheten är hälften så stor som de officiella siffrorna antyder, alltså på 2,5 miljoner personer och drygt tio procent av den arbetsföra befolkningen. Det är fortfarande många som saknar jobb, men långt ifrån den katastrofsituation som råder officiellt.

Studien gäller för övrigt fram till 2008, det vill säga när krisen startade. Det är inte alls otänkbart att den svarta marknaden ökat under krisen.

Enligt studien skulle staten i genomsnitt förlora 31 miljarder euro om året i ej deklarerad skatt. Med andra ord skulle krisen i grunden vara löst, om den svarta marknaden skulle försvinna.

Dessa siffror borde leda till eftertanke, när många väljer att kritisera politikerna för allt elände.

Livat värre i fullmäktige

Det var livat värre 11 juni när de drygt 8 100 borgmästarna i Spanien valdes. Befolkningen fick säga sitt 22 maj, men i de kommuner där det inte uppnåddes egen majoritet avgjordes maktfördelningen av mer eller mindre obskyra uppgörelser.

I år har vi varit relativt förskonade från misstänka mutfall, där invalda ledamöter plötsligt stött motståndarkandidater, samtidigt som de fått en förtroendeplats och en okänd mängd andra favörer. Det betyder dock inte att omröstningarna saknat kontroverser.

I ett 50-tal kommuner har PP kunnat ta makten från PSOE, tack vare stöd från ledamöterna för vänsterkoalitionen Izquierda Unida. Detta trots att partiledaren Cayo Lara under valkampanjen svurit att de inte skulle öppna dörren för PP någonstans. Lokala vänsterledamöter har dock valt att rösta efter sitt samvete istället för efter partidirektiven, då de känner att det mest röstade partiet förtjänar makten.

Även PSOE har drabbats av trots, både på Kanarieöarna och i exempelvis Almunécar, där PP kommit till makten. Socialistledamöterna riskerar nu att prickas för att de röstat på PP. Ordet dubbelmoral ligger nära till hands, mot bakgrund av att socialisterna regerar i Baskien tack vare stöd från Partido Popular.

För första gången regerar den radikala baskiska vänstern i en provinshuvudstad, nämligen San Sebastián, förutom i ett hundratal andra baskiska kommuner. Nu blir det upp till bevis om radikalerna verkligen omfamnar de demokratiska principerna, eller om vi står inför en ny version av det förbjudna Batasuna.

Mest intressant ska det dock bli att se hur Partido Popular förvaltar den bredaste makten som något parti haft sedan Francos död. Nu fungerar det inte längre att skylla alla olyckor på PSOE och det återstår att se om PP kan försvara sina opinionssiffror när de nu själva tvingas stå till svars.

Foto: PP

Mastodontprojekt i Marbellas fiskehamn

Shejken från Qatar och ägare till Málagas fotbollslag, Al Thani, ska satsa 400 miljoner ur egen ficka för att bygga ut Marbellas fiskehamn La Bajadilla och öppna den för kryssningsfartyg. Man skulle kunna tro att halva budgeten lagts på följande presentationsvideo:

Ligger mycket i talespråken

I fredags var det ”40 maj”. Det finns nämligen ett känt spanskt uttryck som heter ”Hasta el 40 de mayo no quites el sayo”. Det betyder att man ska inte ska lägga ifrån sig kappan förrän 40 maj, alltså en bra bit in i juni.

Ordspråket syftar på att vädret ofta är väldigt ostadigt på våren och även om det blir riktigt varmt finns inga garantier för att det inte kommer en plötsligt köldknäpp igen.

Sällan har det ordspråket stämt så väl som på Costa del Sol i år. Vi har haft några riktigt varma och fina dagar både i april och juni, men plötsligt har temperaturerna fallit och det har till och med kommit en skur i början av juni.

Än värre har det varit i de nordöstra delarna av Spanien, där våldsamma skyfall orsakat översvämningar. Men idag är det ”42:a maj” och varmt, så nu kan man väl ställa undan kappan för säsongen. Eller?

Bensin på elden

Just som det spekuleras kring missnöjesrörelsens minskade sympatier får demonstrationerna ny kraft efter ännu en polisaktion. Igår gick kravallpoliser loss utanför regionalparlamentet i Valencia, där hundratals demonstrerade mot korruptionen. Ett flertal av de nya regionala makthavarna, inkluderat presidenten Francisco Camps, väntar som bekant på åtal i olika korruptionsmål. Facit: 18 skadade, åtta av dem polismän och fem gripna demonstranter.

Ju hårdare polisen slår med sina batonger desto större kraft får missnöjesrörelsen. Det märktes tydligt efter de brutala kravallerna i Barcelona 27 maj, där en del poliser betedde sig som de värsta huliganerna.

Avslöjandet att en polisman på sociala nätverk senare beklagade sig över att han inte fick tillfälle att slå några av demonstranterna har inte ökat kårens anseende.

Foto: Jordi Ferrer Beltrán