Vi har flyttat!

Bloggen är igång igen, men på ny adress.

Välkommen in!

Semester

Det är inte bara Madridborna som drar på semester i dessa dagar. Även denna bloggredaktör tar några dagar ledigt och återkommer i början av augusti.

På återseende!

Skäddarsydd skandal

Så är det då klart att Valencias regionalpresident Francisco Camps kommer att åtalas för korruption. Bevisen på att han skulle ha accepterat skräddarsydda kostymer till ett värde av cirka 15 000 euro som gåvor anses tillräckligt starka för att sätta Camps på de åtalades bänk.

Som vanligt i Spanien har rättegången låtit vänta på sig och därför har drevet pågått en längre tid i massmedia och hos oppositionen. Dock verkar Camps inte ens överväga att avgå och Partido Popular fortsätter att stödja honom, om än blygsamt.

Lämpligheten för en makthavare att avgå för en påstådd skandal som ännu inte fastställts i domstol kan diskuteras. Dock finns det andra omständigheter som gör det direkt ohållbart att Camps fortsätter som regionalpresident och det har inget med utredningstekniska orsaker att göra.

Camps är direkt olämplig som makthavare av den enkla orsaken att han sedan flera år är otillgänlig. De påstådda skandalerna har fått regionalpresidenten att sluta sig som en mussla och vid sidan av de oundvikliga debatterna i regionalparlamentet och egenhändigt valda uttalanden ger Camps inga som helst intervjuer.

En folkvald representant måste vara tillgänlig och utsätta sig regelbundet både för både massmedias och allmänhetens utfrågning. Om detta inte sker fungerar inte demokratin.

Det är oväsentligt om Camps nyligen blivit omvald med bred majoritet. Om hans personliga situation förhindrar honom att respektera de demokratiska spelreglerna har han inget i leken att göra. Hur elegant klädd han än är!

Funcionarios

Översättning: "Försök lista ut vem av dessa offentliganställda som har fast tjänst och vem som är vikarie."

Offentliganställda i Spanien kallas för ”funcionarios” och de har inget vidare rykte. Det är tyvärr i många fall befogat.

Sedan Francos dagar upprätthålls ett system där de offentliganställda har garanterad sysselsättning och lön tills de går i pension. Deras arbetsförhållanden är inte alltid de bästa, men mångas bristande serviceförmåga beror till största delen på att att de inte ”behöver” vara trevliga och tillmötesgående. De kan ju inte få sparken.

Visst finns det många offentliganställda som gör ett beundransvärt jobb, exempelvis lärare och sjukvårdspersonal. Inom administrationen är det dock inte lika välsorterat och gång på gång bjuds man på otrevliga prov på detta.

Härom dagen var jag skickad att lämna en skriftlig ansökan på ett kommunkontor i La Cala de Mijas. Tidsfristen skulle gå ut följande dag, så det var ganska angeläget.

Halvtio på morgonen infinner jag mig vid det angivna kontoret. Det är stängt. Ingenstans står öppettider och på de två telefonnummer som finns angivna på anslagstavlan svarar ingen. Strax anländer en kvinna som också behöver uträtta ett ärende. Vi väntar i 15 minuter.

Kvart i tio stannar en bil utanför kontoret och en yngre kvinna hoppar ur passagerardörren. Hon beger sig med nyckel i hand mot kontoret och låser upp.

Jag frågar i neutral ton vilka öppettider de har, då det inte är angivet och hon svarar ”Vi betjänar mellan nio och två”. Många genmälen dyker upp i mitt huvud men jag biter mig i tungan och begränsar mig till att slänga en blick på mitt armbandsur.

Kvinnan varken ursäktar sig eller ser ut att behöva förklara varför hon dyker upp på sin post 45 minuter sent. Själv håller jag tyst och lyckas fullgöra mitt ärende, kanske något smidigare än vanligt på grund av en eventuell tillstymmelse till dåligt samvete. Men om det fanns något döljde kvinnan det effektivt.

Nu kan man tycka att jag borde ha protesterat och kanske till och med reklamerat. Problemet är bara att det är närmast utsiktslöst och den enda säkra konsekvensen är att man blir ännu sämre bemött nästa gång detta kontor måste uppsökas.

Dessa scener utspelar dagligen runt om i Spanien. Allt medan politiker talar sig hesa om att öka produktiviteten i landet. Jo jag tackar jag.

Dubbelt högtryck

Idag startar den andra semesteromgången för sommaren och mängder med turister väntas dra ut på vägarna, med kustorter som mål. Enligt många företagare på Costa del Sol har sommarsäsongen startat bra, med bland annat en hög hotellbeläggning.

Nu ökar trycket på kusten med den andra vågen av sommarfirare och den stora anstormningen väntar 1 augusti. Denna helg kan det vara en bra idé att låta bilen stå, om man bor på Costa del Sol.

Skam den som ger sig

Madrid kandiderar för tredje gången i rad för att arrangera sommar-OS och det vete tusan om de inte kommer att lyckas denna gång. Kandidaturen för 2012 ansågs ligga lite för nära Barcelona 1992 och den för 2016 var närmast utsiktslös, mot bakgrund av att OS hålls i London fyra år före.

Den här gången är det dock mycket som talar för kandidaturen, som igår presenterades officiellt av borgmästaren Alberto Ruiz Gallardón. Madrids två tidigare försök borde gynna staden, tidigare kandidaturer har fått positiva bedömningar inte minst för att en stor del av installationerna redan är klara och dessutom kan OS mycket väl tillfalla Europa igen, efter Rio de Janeiro.

Stödet för kandidaturen är närmast enhälligt från både de politiska partierna och Madridborna. En annan historia är att man knappast står ut i Madrid i augusti. Men har OS kunnat hållas i Aten så ska det väl kunna genomföras även på den spanska högplatån. Bäst att följa inomhussporterna dock!

Kasta sten i glashus

I samband med maktskiftet både på regionalt och lokalt håll har Partido Popular förkunnat att de tidigare socialistiska makthavarna kört ekonomin i botten. Det har skett exempelvis i regionalstyret i Castilla-La Mancha och i provinsstyrelsen i Málaga.

I Castilla-La Mancha har anklagelserna om dolda underskott lett till en konfrontation mellan nya regionalpresidenten María Dolores de Cospedal (PP) och finansministern Elena Salgado (PSOE). I Málagaprovinsen har den nya provinsstyrelsen kallat sina företrädare för ”oduglingar”.

Spanska politiker hyser inte något större anseende sedan tidigare och den nuvarande konfrontationen lär inte bättre på deras rykte. Det är möjligt att långvariga socialistiska styrelser undanhållit obekvämt stora underskott, men den aggressivitet som Partido Popular kommit till makten med ger sken av att ingå i en medveten strategi. Syftet skulle vara dels att misskreditera socialistpartiet inför parlamentsvalet och dels att lägga en opinionsgrund för att kunna genomföra omfattande nedskärningar av de offentliga utgifterna.

Det är inte vackert.

Zapateros sista dagar vid makten

Igår skedde det som torde vara José Luís Rodríguez Zapateros sista regeringsomläggning. Den orsakades av Rubalcabas väntade utträde för att förbereda socialistpartiets kampanj inför parlamentsvalet.

Regeringsomläggningen var tämligen diskret och den enda överraskningen var att näringsministern José Blanco tar över som regeringstalesman. Ny inrikesminister är hittillsvarande statssekreteraren Antonio Camacho medan ingen ny vice regeringschef utsetts. Därmed är finansministern Elena Salgado nu förste vice regeringschef och administrationsministern Manuel Chaves andre vice regeringschef.

Mot bakgrund av Zapateros beslut att inte ställa upp för omval ser många honom nu som en förbrukad ledare. Till och med de journalister som regelbundet brukar bevaka hans presskonferenser säger att de aldrig sett Zapatero så trött och uppgiven som vid de senaste framträdandena.

Få ifrågasätter att det sedan en tid är kandidaten Rubalcaba som leder rodret, för att styra socialistskutan i mesta möjliga lä. Det kan till och med inkludera en tidigareläggning av valet till november.

Zapateros dagar är räknade.

Lyckorus som består

Idag är ett exakt ett år sedan Spanien blev världsmästare i fotboll. Det kan verka anekdotiskt, men alla tv-kanaler har specialprogram om detta och igår arrangerades en stor konsert i Madrid för att fira jubiléet.

Vid sidan av vad det första VM-guldet kan innebära för vilken som helst nation har det spanska landslagets fotbollsframgångar inneburit en viktig vändpunkt för den nationella identiteten. Det startade redan med EM-triumfen 2008 men fullkomligt exploderade under VM-slutspelet i Sydafrika förra sommaren.

Efter drygt 30 år av historiskt komplex blev det äntligen rumsrent att brinna för Spanien och inte minst att vara stolt över den spanska flaggan. Det som under 40 år förvandlades till en symbol för förtrycket, enade nu åter folket.

VM-segern 11 juli 2010 är en milstolpe för Spanien, oavsett man man kan tycka om fotboll eller sport i allmänhet. Precis som vid andra historiska ögonblick kan alla spanjorer återge hur de firade titeln och många har inte ens kommit sig för att ta ner flaggan som de satte upp, den där magiska månaden förra sommaren.

PSOE:s egendomliga strategi

Så är det då officiellt att Alfredo Pérez Rubalcaba är den som ska försöka vända PSOE:s dalande opinionssiffror. Igår bekräftade partistyrelsen hans utnämning, efter att alla andra möjliga motkandidater effektivt gallrats bort.

Valet av Rubalcaba är i många hänseenden egendomligt. En politiker som varit minister redan i Felipe González regering och som varit den starke mannen i Zapateros kabinett de senaste månaderna, symboliserar knappast nytänkande. Det framstår som speciellt motsägelsefullt att Rubalcaba nu ska presentera lösningar på krisen, när han bevisligen inte varit kapabel att motverka den i sin nuvarande nyckelroll.

Det finns dock en logik som ingen PSOE-talesman officiellt kommer att medge. Prognosen för socialistpartiet inför nästa års parlamentsval är nämligen så dålig att PSOE väntas göra ett katastrofresultat, vem som än är huvudkandidat. Om PSOE-styrelsen i hemlighet erkänner detta, inkluderat Rubalcaba, kan det förefalla logiskt att ”offra” en gammal räv som i grunden vill trappa ned sin politiska aktivitet.

Att satsa sitt bästa kort på nästa års val vore ett politiskt självmord. Det är troligare att PSOE diskonterar en period i oppositionsställning och börjar på ny kula först efter valet. Då kan Rubalcaba bära hundhuvudet med en ansenlig offentlig pension som tröst och socialistpartiet presentera en kandidat som verkligen står för förnyelse.

Läs: Carme Chacón.

Mirakel på Pamplonas gator

Just nu pågår en av de mest kända spanska festligheterna internationellt, nämligen San Fermín i Pamplona. Det är en av Spaniens vildaste fester med mängder av besökare och mängder av alkohol. San Fermín har dock blivit världsberömt för sina tjurrusningar, genom Ernest Hemingways böcker och personliga engagemang.

Tjurrusningar förekommer på många håll i Spanien, men dem i San Fermín är de mest välbesökta just på grund av Hemingway. Tusentals personer deltar varje morgon och turister anländer från världens alla hörn.

Åtta dagar i rad, mellan 7 och 14 juli klockan åtta på morgonen, släpps sex vilda tjurar på drygt ett halvt ton vardera lösa på Pamplonas centrala gator. På drygt två minuter springer tjurarna, ledsagade av kastrerade tjurar, sträckan mellan hagen och tjurfäktningsarenan, där de blir fäktade och avlivade samma eftermiddag.

Det är inget annat än ett mirakel att så få tillbud inträffar, när man ser scenerna i tv. Tusentals personer, många berusade, springer framför, bredvid och bakom tjurarna, men det är faktiskt ytterst ovanligt att någon stångas ihjäl. De flesta skador uppstår när folk snubblar, eller springer in i varandra.

Värst är det på helgerna, när så många springer att man knappt ser tjurarna. I fredags skadades en 24-årig australiensare som agerade vettlöst inne i arenan. Han är dock utom fara. Oavsett om du är djurvän eller ej bör du ha sett rusningarna, åtminstone en gång. Var dock beredd på att det lätt blir en vana och då måste du vara vaken och slå på spanska TVE1 några minuter för åtta varje morgon. (Du kan också se det live på nätet på www.rtve.es)

Passa på speciellt imorgon söndag, då antalet deltagare är som störst. ¡Viva San Fermín!

Bästa starten på La Liga

Fotbollsälskare på Costa del Sol har anledning att fira. Det kraftigt förstärkta flaggskeppet i provinsen Málaga tar sig an självaste F.C. Barcelona hemma i den första omgången 20-21 augusti. Málaga har varit på vippen att åka ur högsta divisionen de två senaste säsongerna, men sommarens värvningar har höjt ribban betydligt.

Premiärmatchen blir en viktig värdemätare. Det kan även gynna Málaga att möta Barcelona när de ännu inte hunnit smörja maskineriet.

För två säsonger sedan hade jag privilegiet att följa matchen mellan Málaga och Barcelona från kortsidan, med kameran i högsta hugg. Den här gången är inte Zlatan med, men däremot det förmodligen bästa laget i världen i dagsläget, regerande mästare både i ligan och Champions League.

Välmotiverad parkeringsavgift

Från och med idag är parkering i centrala delar av Marbella, Puerto Banús och San Pedro Alcántara avgiftsbelagd. Många höjer säkert på ögonbrynen över att det varit gratis i alla år att ställa bilen mitt i centrum, men det finns en hel del kritiska röster också som menar att de nya blåzonerna är skandal.

Politiska debatter kan ibland vara ytterst närsynta och navelskådande. En del menar att avgiftsbeläggningen av parkeringsrutorna är ett initiativ enbart för att öka kommunens intäkter. De anser vidare att det är ett dråpslag mot turismen att behöva betala för att parkera i innerstaden.

Det är snarare ett mysterium hur det kunnat vara gratis så länge. Förmodligen är den enda förklaringen att ingen tidigare kommunledning haft kurage att ta det känsliga beslutet. Under alla dessa år har fordonsägare kunnat ha sin bil ställd mitt i centrum under månader, som om det vore vilken gratis långtidsparkering som helst. Gissa hur många bilister som hade haft glädje av den rutan, under de hundratals timmar som den ockuperats av ett och samma fordon.

Blåzonerna borde enligt enkel logik inte bara underlätta parkeringen i centrum, utan även minska luftföroreningarna. Dels därför att fler lediga platser minskar tiden som bilister kör i cirklar medan de letar efter parkering och dels då kostnadsskillnaden nu inte är lika stor mellan att stå på gatan och i ett parkeringsgarage. Det gör i sin tur att många kanske helt låter bli att cirkla runt och väljer att ta första bästa parkeringsgarage.

När det gäller kommunens intäkter kan jag samtidigt inte tänka annat att det är väl förunnt att stärka kommunkassan något, genom en avgift för förmånen att ockupera några kvadratmeter centralt belägen mark under ett par timmar.

Oppositionens skadebitterhet

De senaste dagarna har det kommit flera politiska rapporter beträffande Spaniens ekonomi. Det har vi inte varit bortskämda med, men att döma av Partido Populars agerande är de inte lika glada över siffrorna.

Arbetslösheten sjunker för tredje månaden i rad, inflationen likaså och balanseringen av statskassan går enligt tidtabell. Allt detta borde väcka optimism, eller åtminstone en viss lättnad, men det ledande oppositionspartiet skärper istället tonen genom några av sina underhuggare.

PP har inlett en hård offensiv mot socialistpartiets huvudkandidat Alfredo Pérez Rubalcaba och insisterar på behovet av ett nyval. De positiva siffrorna klassas av Partido Popular som ”stationära”.

Några har kritiserat Partido Popular för att glädja sig åt de dåliga siffrorna. Att döma av deras bistra miner när siffrorna för en gångs skull är positiva, kan det ligga mycket i påståendet.

Studierna konkurreras ut

Nyligen besökte jag juridikfakulteten på Málagas universitet. Terminen är i praktiken över och lärarna sammanställer säsongen och tentar av de elever som fått underkänt i vissa ämnen.

Vanligtvis är det högtryck i universitetsområdet Teatinos, men den här dagen rådde en skön avstressad stämning som gjorde att min intervju gick mer in på djupet. Jag började utbyta intryck om det spanska skolsystemet med en av chefslärarna på fakulteten och hon höll med om många av mina åsikter. Hon skakade uppgivet på axlarna och förkunnande medan hon tittade ut mot gatan: ”Hur ska vi kunna konkurrera med ALLT som finns därute.”

Läraren syftade på den oändliga mängd nöjen som samhället har att erbjuda och som mångdubblats med IT-boomen. Hon säger att det närmast är en omöjlig uppgift att förklara för dagens ynglingar varför de ska anstränga sig med tråkiga studier, när de kan ha så mycket roligare utanför universitetsområdet.

Situationen har dock varit värre. Före krisen rasade antalet universitetsstudenter kraftigt. Många lockades av de feta lönerna inom byggsektorn. Det lockbetet är nu borta och därför inser fler att det är viktigt med en ordentlig utbildning.

Men även om det inte längre finns så många attraktiva jobb som lockar är det istället Facebook, Tuenti, dataspel och dokusåpor som avleder ungdomarnas intresse från skolböckerna.

Otidsenlig språkförbistring

I vissa hänseenden kan det förefalla som om utvecklingen i Spanien faktiskt går bakåt. Det gäller inte minst samlevnaden mellan de fyra officiella språken.

Samtliga spanjorer talar flytande kastiljanska, men många har som vardagsspråk antingen galiciska, baskiska eller katalanska, den senare med sina dialekter i Valencia och på Balearerna. De regionala språken är starkt kulturellt subventionerade, inte minst då de utgör en viktig symbol för regionalistpartierna, som är starka i sina hemtrakter.

Den språkliga regionalismen tar sig dock stundtals absurda former. För några månader antogs bruket av fyra språk i senaten, men en daglig tolkkostnad på 12.000 euro som följd.

Nu har inte oväntat den radikala baskiska koalitionen Bildu bestämt sig för att tala enbart baskiska i sina presskonferenser. Det är tydligen viktigare att markera sin särart än att göra sig förstådd och bidraga till kommunikation.

Sällan skådad skadeglädje

En av Spaniens mest avskydda institutioner är upphovsrättsföreningen SGAE, motsvarigheten till STIM i Sverige. Tillslaget mot dess huvudkontor har därför väckt stor munterhet, inte minst i Internetkretsar.

SGAE:s arbete är viktigt, men de har verkligen inte lyckats förankra sin funktions hos allmänheten. Tvärtom har SGAE ideligen förknippats med närmast tyranniskt agerande, där de krävt skyhöga upphovsrättsavgifter både av frisérsalonger som har radion påslagen eller av byar som firar sina folkfester med orkestermusik.

Om misstankarna om förskingring visar sig befogade kan det innebära dödsstöten för en organisation som sedan länge levt helt separerat från samhället.

Storsatsning med svensk krogpersonal

Igår kväll var det invigning för en av de största restaurangsatsningarna på länge i Puerto Banús. ”El Huerto” slog upp sina dörrar för pressen och för inbjudna gäster och det var med andan i halsen som de sista detaljerna hamnade på plats.

El Huerto, som betyder köksträdgården, ligger i Playas del Duque, intill den stora rondellen som leder in mot Puerto Banús. Det finns två svenskar bland personalen, dels dessertkocken Jonas Lagerström och sommelieren Paula Lundberg.

Mer information kommer inom kort i Sydkusten.

Insyn sällsynt i Spanien

Ett utfall i provinsdomstolen i Sevilla speglar ett fenomen där den spanska demokratin fortfarande har mycket att lära. Det handlar om offentlighetsprincipen, som är ytterst sällsynt i Spanien.

Provinsdomstolen i Sevilla har fastslagit att protokollen från den andalusiska regionalregeringens möten får läsas av utredningsdomaren som granskar den misstänkta bedrägerihärvan som berör obehöriga avgångsvederlag. Den socialistiska regionalregeringen har insisterat på att protokollen inte får läsas av utomstående, inte ens av en domare.

Det är anmärkningsvärt, men definitivt inget ovanligt, att spanska folkvalda har inställningen att de inte behöver dela med sig av information om det de i sin tjänsteutövning ägnar sig åt. I mängder av kommuner tvingas oppositionen, oavsett parti, att gå till domstol för att få insyn och tillgång till handlingar som berör kommunledningens agerande.

För oss som bedriver journalistik i Spanien är det en stor skillnad mellan den transparens som svenska myndigheter oftast har och den misstänksamhet med vilken man många gånger bemöts av både spanska myndigheter och företag. De flesta har alltid en utsedd talesman och ingen annan representant för organisationen eller företaget vågar yppa något, hur banal frågan än är.

Här berör vi även den sjukligt hårda hierarkin i spanska organisationer. Men det kan vi ta en annan dag.

Ifrågasatt samlevnad

Valet av San Sebastián som Europeisk kulturhuvudstad är minst sagt kontroversiellt. En kandidatur som presenterades av den tidigare socialistledningen kommer nu att förvaltas av den styrande koalitionen Bildu. För vissa är detta början på slutet för den fanatiska baskiska nationalismen. För många andra dock, kort och gott slutet.

Ledmotivet för San Sebastiáns kandidatur har varit kulturell samlevnad. Detta ska nu förvaltas av en politisk grupp vars första initiativ har varit att ta bort kung Juan Carlos porträtt i fullmäktigesalen samt den spanska flaggan och vars yttersta strävan är att bryta sig ur Spanien. Inte undra på att att det är en svårsmält situation för många spanjorer, Till och med borgmästaren för rivaliserande staden Zaragoza Juan Alberto Belloch säger att han hade föredragit vilken som helst annan av de spanska kandidatsstäderna.

Samtidigt är det ofrånkomligt att om Baskien ska kunna gå in ett nytt skede och lägga årtionden av konflikter bakom sig måste den så kallade ”izquierda abertzale” ges en chans att visa att de är mogna att deltaga i det politiska livet. De måste dock naturligtvis moderera sin radikala framtoning.

Kulturhuvudstadskapet 2016 kan bli början på en efterlängtad försoning. Men det kan också bli så att Bildu förbjuds innan dess.

Ekologiska fläktar

Solfjädern är något väldigt typiskt spanskt. Varma sommardagar som denna används den flitigt av spanjorskor i alla åldrar. Det är fråga om en ytterst praktisk och miljövänlig fläkt, som viftas febrilt på gator, torg, barer och tjurfäktningsarenor.

Solfjädern är dock ingen spansk uppfinning. Den har funnits i över 3 000 år. Etruskerna, grekerna, romarna, i Indien och i Kina finns urgamla avbildningar av solfjädrar. De användes inte bara som en svalkande accessoar utan även i religiösa riter. De kunde vara tillverkade av allt från pärlemor, sköldpaddsskal, spets, pergament och elfenben till fjädrar och silke. Ibland var de även dyrbart dekorerade med guld och ädelstenar.

Den hopfällbara solfjädern utvecklades först på 1500-talet i Europa. Under 1700- och 1800-talen försågs solfjädern ofta med scenbilder, gärna romantiska sådana och då även ibland med en ekivok sida och en mer lämpad att visa utåt i salongen. Men de kunde även vara dekorerade med stridsscener, vardagsmotiv eller till och med reklam.

Solfjädern kunde med fördel bäras i en kedja eller sidenband som damerna fäste från sin midja och även herrar bar solfjäder. På 1700-talet var herrarnas ofta något mindre och gärna enfärgad.

För den flärdfulle dandyn i slutet av 1800-talet var solfjädern ett måste, Den har använts flitigt i kurtiserandets ädla konst och det finns ett så kallat ”solfjädersspråk” som är mycket användbart.

Här följer några ”städade” tips:
Fläkta sig själv hastigt: “Mitt hjärta står i brand”
Hängande solfjäder i höger hand: “Mitt hjärta är fritt”
Stryka den utslagna solfjädern över kinden: “Jag älskar dig”
Låt den vila i hopfällt läge mot höger kind: “Ja”

Källa: Bukowskis

Trafiktendens med undantag

Igår inträffade en fruktansvärd trafikolycka i Marbella som krävde två människoliv. Ibland är olyckor oundvikliga, men med tanke på att det inträffat nästan identiska tragedier vid samma rondell tidigare är det lätt att tänka att olyckan kunde ha undvikits.

Spanien är inte bortskämt med positiva nyheter för närvarande, men ett viktigt undantag är olycksstatistiken på vägarna. Från att ha haft en av Europas värsta olycksindex ligger Spanien nu betydligt bättre än EU-genomsnittet, med 57 dödsoffer per miljon innevånare, mot EU:s 67.

Spanien har i dagsläget en dödsstatistik som motsvarar den från 1964. Det är bara det att den spanska bilparken nu är 15 gånger så stor som för 47 år sedan.

Den minskade olycksstatistiken är resultatet av en mängd faktorer, men det finns en som överglänser de andra. Det är poängkörkortet. Sedan systemet infördes vände statistiken nästan över natten och det fantastiska är att den fortsätter att sjunka. Det är i sin tur ett exempel på att även saker som förefaller omöjliga att uppnå faktiskt kan genomföras.

Lyx på fyra hjul

Antingen så har jag dåligt minne eller så är det ovanligt många lyxbilar i Marbellatrakten denna försommar. Överallt ser jag Ferrari, Porsche, stadsjeepar som Audi, Cayenne med mera. En ryskskyltad Ferrari var bland annat en nyhet.

Det går knappast att dra någon konjunkturslutsats av detta fenomen, speciellt inte då Marbella inte är representativt för resten av Spanien. Däremot kan vi konstatera att det fortfarande rör sig väldigt mycket pengar på kusten och att de mest pessimistiska beträffande turistsektorns utveckling ser ut att få fel.

Spansk talang på export

I skuggan av fotbollen är basket den största sporten i Spanien. Spanska ligan ACB rankas sedan flera år som den näst bästa i världen, på behörigt avstånd från amerikanska NBA. Ett flertal spanska spelare har tagit sig över Atlanten för att spela i NBA, främst Pau Gasol som gjort succé, vunnit två NBA-titlar och räknas idag till en av världens bästa basketspelare. Andra spanska spelare i USA är José Manuel Calderón, Marc Gasol och Rudy Fernández.

Nu är det också klart att Ricky Rubio reser över och kommer att spela i Minnesota Timberwolfes till hösten. Ricky Rubio är förmodligen den största baskettalangen som Europa producerat någonsin. Han debuterade i spanska ligan blott 14 år gammal och när Spanien vann EM för U-16 landslag var Rickys statistik under turneringen sanslös. Inte minst i finalen mot Ryssland där han gjorde 51 poäng, plockade ner 24 returer, delade ut 12 assists (poängpassningar) och stal bollen sju gånger.

Detta är statistik som går till historien och om man skall jämföra med fotboll kan det liknas vid att en fotbollspelare under en och samma match gör sju mål, tar bollen från motståndarna 42 gånger och dessutom räddar tre straffar..!

Ricky fyller 21 år i oktober och en vecka senare startar NBA-säsongen. En pojkdröm och en idrottssaga går i uppfyllelse.

Demokratins avigsidor

Demokrati har ofta ett högt pris. Det får många basker bittert erfara i dessa dagar. Den radikala vänsterkoalitionen Bildu har precis kommit till makten i provinsstyrelsen i Guipúzcoa, en av de tre baskiska provinserna. De kommer nu att administrera mer än fyra miljarder euro i årsbudget. Bildu är koalitionen som först stoppades av Högsta domstolen men som med sex röster mot fem i författningsdomstolen tilläts ställa upp i det senaste lokalvalet. De gjorde som bekant ett mycket bra val och blev det näst mest röstade partiet i regionen. Den radikala baskiska vänstern är bland det mest osympatiska man kan föreställa sig. De likställer terroristoffer med terrorister och i grunden sympatiserar de mer med dem som skjuter folk i nacken än de som kräver ett slut på våldet. För de anhöriga till mer än 800 av ETA:s offer genom åren är det särskilt smärtsamt att beskåda hur ETA:s sympatisörer tillåts verka politiskt, som vilket annat parti som helst. Hur osympatiska de dock än kan framstå är det mycket känsligt att förbjuda partier från att verka. Inskränkning av den politiska friheten ger de radikala baskerna bara fler argument för att spanska staten skulle förtrycka Baskien. Återstår bara att hoppas att de nya makhavarna från Bildu växer in i sina roller och blir lite mer toleranta. För oavsett vad de hävdar är deras förtryck av oliktänkande betydligt större än den spanska statens.

Våt fest i annan bemärkelse

Idag firas midsommar i Sverige, men redan i natt firade spanjorerna sitt sommarsolstånd - Noche de San Juan. I Spanien bjuder traditionen och vidskepelsen att man ska bada åtminstone fötterna i havet, för att ha lycka under det kommande året.

Förutom att doppa tårna ägnar spanjorerna natten åt att äta, dricka och umgås kring lägereldar på stranden. Det är heller inte ovanligt med olika typer av mandomsprov över lågorna och den glödande kolen.

En stor skillnad mellan Spanien och Sverige är att det här brukar vara betydligt mindre stökigt. Trots botellón och liknande fenomen på senare år har spanjorerna fortfarande en betydligt mer mogen relation till alkohol än många svenska ungdomar.

Bonus-skryt

Igår publicerade vi på hemsidan en resumé av de gallupresultat som vi fått in från våra läsare. Den inkluderar några citat av de många lovord vi fått och av blygsamhetsskäl publiceras varken alla eller de allra mest entusiastiska kommentarerna.

Det fina med en blogg är dock att man här kan tänja lite på gränserna och slå sig för bröstet lite mer. Visserligen är skryt inte särskilt uppskattat bland svenskar, men å andra sidan så är det ju faktiskt inte vi själva som skrivit detta.

Så här kommer lite bonus-skryt, det vill säga enkät-citat som inte återgivits i artikeln:

“Ni gör det bra killar. Fortsätt att utvecklas.”
“Tack för att ni finns o jobbar för alla svenskar på kusten!”
“Ser fram emot nästa nummer!!!!!”
“Bra jobbat!”
“Bra att ni finns.”
“Sydkusten og dens medarbeidere et kjempehyggelig bekjentskap. Fortsatt lykke til!”
“Ni är TOPPENBRA.”
“Av de skandinaviska tidningarna uppskattar jag Sydkusten mest. Framför allt Mats kunskap om Spaniens kultur, politik och traditioner.”
“Den bästa som finns på Costa del Sol, övriga ointressanta.”

Inget ljus i slutet av tunneln

Tidningen Diario Sur bekräftar det som många länge befarat. Tunnelbygget i San Pedro Alcántara blir inte klart i år, som annonserat. Frågetecknen kring projektet, främst finansieringen, är så många att det nu inte finns något utsatt slutdatum. Det blir dock inte före årsskiftet.

Den väntade slutnotan för mastodontprojektet ligger nu på 85 miljoner euro. Det är tre gånger så mycket som de ursprungliga beräkningarna.

Det har hunnit gå 20 år sedan tunneln projekterades. Än ser vi inte ljuset i slutet.

Bristande pressetik tydligen smittsamt

En av de vanligaste journalistiska övergreppen i Spanien är publiceringen av gripna personers identitet och bilder. Jag konstaterar till min besvikelse att även svenska medier tagit efter denna ovana.

Aftonbladet begick århundradets klavertramp när de publicerade identiteten på Anna Lindhs förmodade mördare. Alla vet hur det gick. Men inte ens sådana dyra läxor leder till lärdom.

En av grundprinciperna i ett rättssamhälle är att ingen är skyldig förrän han eller hon dömts i domstol. Publiceringen av en gripen persons identitet är ett övergrepp mot rättssamhället och dessutom totalt meningslöst. 

Publiceringen av bilden på den misstänkte mördaren av den 18-åriga flickan i Fuengirola har enligt min uppfattning ingen försvarbar motivering. Det kan knappast åberopas att man vill “varna allmänheten”, då den misstänkte gärningsmannen bevisligen är i förvar. Däremot finns två mycket konkreta och obehagliga konsekvenser. Det första är att personen ifråga, oavsett hur det går i rättegången, stämplas i förväg. Det andra är att personens säkerhet allvarligt hotas, om någon skulle vilja hämnas. Faran uppstod från det ögonblick då mannen satte sin fot i häktet, då det är känt att många interner avskyr sexförbrytare.

Det är förståeligt att känslorna är heta i samband med tragedier som den i Fuengirola. Därför är det viktigare än någonsin att medierna agerar ansvarsfullt och inte häller bensin på elden.


Ett annat intressant fenomen är spanska och svenska mediers motsatta praxis. I Spanien skyddas alltid polismäns identitet genom att deras ansiktsdrag skyls på fotografier, medan de misstänkta förövarna exponeras. Detta för att skydda polismän i ett land som lidit terrorism i över 40 år. I Sverige gör man tvärtom, där döljer man mer eller mindre effektivt  förövarens ansikte medan poliserna syns tydligt. Med Internet blir detta fenomen anmärkningsvärt.

Fotboll inte så sportsligt ibland

Mot förmodan har det varit ganska spänt på fotbollsfronten de senaste dagarna. De flesta spelare och klubbledare har semester vid det här laget, men två incidenter har fått stor uppmärksamhet och visar att fotbollen ibland inte är så sportslig som man kanske skulle önska.

Flera veckor efter ligans slut och Barcelonas mästerliga triumf i Champions League gjorde Barças klubbdirektör Sandro Rosell ett uppmärksammat utspel som blivit omdebatterat. Han hotade att bryta de institutionella relationerna med Real Madrid, om klubben upprepar det osportsliga uppträdande som den, enligt Rosell, gjort sig skyldig till. Många kanske minns att i samband med de fyra mötena mellan storklubbarna i april-maj anklagade Real Madrids tränare Mourinho Barcelona både för att fuska och för att gynnas av domarna. Dessutom antyddes att Barcelonaspelare skulle ägna sig åt doping.

Rosell är uppenbarligen långsint, för även om anklagelserna kan uppfattas som kränkande är det inte många som förstår varför detta vädras på nytt nästan två månader senare. Barças direktör har uppenbarligen velat vänta ut säsongen även i basket- och handbollsligan innan han gick till motattack.

På en annan nivå upplevde vi i helgen hur kvaldramor ofta kan spåra ur. Granada säkrade kontrakt i högsta divisionen borta mot Elche, men flera spelare misshandlades när publik rusade in på planen när matchen var över. Det kunde ha begränsat sig till enskilda fanatikers reaktion, men även tränarna munhöggs efter matchen.

I flera bemärkelser är kvaldramat betydligt mer spänt än kampen om själva titeln. Ett ligaguld är trots allt något som man firar under några dagar och kanske myser åt en tid, men en plats i högsta divisionen säkrar 38 matcher och ett år i fotbollens finrum. Spanska ligan är ju också som bekant sedan flera år den bästa i världen.

Den nya kvalmodellen som infördes i år, med utslagsspel mellan fyra lag i andra divisionen var spännande men skapade kanske också onödigt många spänningar. Antingen är modellen fel eller så är fotbollens värderingar inte vad de borde vara.

Journalistisk analys av en tragedi

Igår blev det ingen vanlig lördag. Natten före blev två unga svenskor indragna i ett drama på ett pensionat i Fuengirola och en av dem förlorade livet. Nyheten spreds under förmiddagen i spanska tidningar och som vanligt var de svenska nättidningarna snabba med att hänga på nyheten.

Dalai Lama har sagt att vänsterländska medier är våldsfixerade och visst har han rätt. En av de svenska kvällstidningarnas favoritteman är draman där svenska medborgare drabbas utomlands. Det är så populärt att nyhetsbevakningen är anmärkningsvärt stereotyp. Om man i en nyhetsrubrik finner ordet “semesterparadis” vet man automatiskt att någon eller några svenskar råkat illa ut. Uttrycket speglar hur journalisterna försöker spetsa till nyheten så mycket som möjligt, genom att skapa en kontrast mellan ordet “paradis” och det drama som beskrivs.

Den svenska kvällspressen ger nyheter större värde ju våldsammare de är. Svensk medborgares död smäller väldigt högt, speciellt om det inträffat i ett “semesterparadis” (läs: i utlandet). Det styrks inte minst av av att gårdagens tragedi toppade både Aftonbladets och Expressens hemsida hela lördagen.

Jag har varit verksam som journalist på Costa del Sol i snart 20 år. Om jag någon gång kontaktas av en svensk redaktion betyder det i nio fall av tio att någon svensk råkat illa ut i Spanien. Undantagsfall är svenska journalister som önskar göra ett mer djupodlat reportage om Spanien eller den svenska kolonin.

När vi på Sydkusten redogjorde för nyheten hade vi ett helt annat syfte än att uppnå någon slags sensationalism. Den främsta uppgiften var att reda ut vad som verkligen var sant, då uppgifterna i media gick i sär och naturligtvis var det en prioritet att göra det så fort som möjligt.

Några telefonsamtal redde ut en del av uppgifterna, men det kvarstod fortfarande frågetecken. Det var därför, inte utan en god portion obehag, som jag valde att köra till Fuengirola. Obehaget grundade sig i oviljan att bli tagen för en “murvel”, vilket jag för övrigt redan hade hunnit bli på telefon.

Prioriteten för Sydkusten var varken att finna ut “smaskiga” detaljer kring övergreppet eller att få andra kittlande vittnesmål. Det handlade istället om att finna ut om de drabbade flickorna verkligen gått på Svenska skolan i Fuengirola, som vissa medier hävdat. Detta kunde ganska snabbt dementeras.

En annan aspekt som bör analyseras är både spanska och vissa svenska mediers tendens att ange uppgifter som inte har någon direkt koppling till nyheten, men som enbart genom inkluderandet av informationen får en mycket olycklig anknytning. I det här fallet har den förmodade gärningsmannens nationalitet angivits. Mer än en läsare kommer medvetet eller omedvetet att tänka “typiskt”, eller “det kunde man ju ha gissat”. För att undvika denna typ av “inciterad fördom” begränsar vi oss på Sydkusten till att uppge att mannen är utlänning, vilket redan det kan leda till förutfattade slutsatser.

Den journalist som kopplar en nationalitet till en dramatisk händelse bör fråga sig följande: Om det inte anges vilket fotbollslag den misstänka förövaren håller på, vilken hårfärg han eller hon har, vilken religion han tillhör, vilken bilmodell han kör eller vilken som är hans eller hennes favoriträtt, varför uppges då nationaliteten? Svaret kan inte vara annat än att journalisten finner att det har ett väsentligt värde. Men det har det faktiskt inte.

Naturligtvis är det en helt annan sak om vi uppger att offret för en tragedi råkar vara svensk eller skandinav. Det grundar sig i att det är en av de huvudgrupper vi har att bevaka och nationalitetskopplingen har ingen negativ koppling i detta sammanhang.

Räkna inte ut oss än

Jag fick nyligen ett mail från någon som hört att Sydkusten kommer att lägga ned sin verksamhet. Jag svarade att ryktet om vår död är betydligt överdrivet.

Det är intressant hur rykten sprider sig och ibland verkar det som att folk vill att nyheten ska vara så smaskig som möjligt och att de därför, medvetet eller omedvetet, spetsar till den. Jag gissar att upphovet till ryktet är att Sydkusten i år inte ger ut något julinummer av papperstidningen. Som jag skrev i juninumret så beror detta på en omfattande nysatsning som vi gör från och med september.

Den här bloggen är den del av vår nya satsning på bland annat våra nätmedier. Det kommer fler spännande nyheter under de närmaste veckorna och någon långsemester i sommar blir det inte tal om.

Ingen nedläggning alltså - tvärtom!

Nyval bör inte avskrivas

Det är bråda tider i Spanien just nu och och så späckat med nyheter att det inte är lätt att hänga med. Dagligen är det folkprotester mot både regionalparlament, politiska makthavare och till och med kungafamiljen. Spanien befinner sig i en oviss situation där det inte ens avfärdas eventuellt nyval.

Regeringschefen Zapatero trodde att han genom att avisera att han inte ställer upp för omval skulle få viss arbetsro. Han tog miste. Inte nog med att både oppositionen och de internationella marknaderna fortsätter att pressa honom, nu höjs även röster inom det egna PSOE-ledet som kräver val redan till hösten.

Preliminärt ska parlamentsvalet hållas i mars nästa år. Alla opinionsundersökningar pekar på en svidande förlust för det regerande socialistpartiet. Många inom PSOE anser dock att det vore betydligt gynnsammare att kalla till nyval i exempelvis november. En av dem skulle enligt rykten vara PSOE:s inofficielle kandidat Rubalcaba själv.

Motiveringen skulle vara att i november har sysselsättningssiffrorna ännu inte fallit efter sommaren och dessutom skulle regeringen bespara sig fler impopulära besparingar före valet. Regeringstalesmän tillbakavisar kategoriskt möjligheten för ett nyval, men det vore inte första gången som de säger A och gör B.

Ett annat scenario vore att antingen PNV eller Coalición Canaria drar tillbaka sitt löfte om att stödja budgeten för 2012. Om det sker blir det omval under alla förhållanden.

Det blir ingen lugn sommar för regeringen och därmed inte heller för media.

Foto: PSOE

Oönskade allierade

Missnöjesrörelsen 15-M har fått en lika oväntad som ovälkommen motståndare. Det rör sig varken om politikerna, bankdirektörerna eller polisens kravallstyrkor. Det är istället de radikala antisystem-grupperna som hakat på protesttrenden, men som är så våldsamma att de riskerar att radera all sympati som “The Spanish Revolution” kunnat väcka.

Exakt en månad efter missnöjesrörelsens födelse inträffade sammandrabbningar i Barcelona som aldrig skådats i demokratisk tid i Spanien. Hundratals demonstranter blockerade tillfarten till det katalanska regionalparlamentet i protest mot den bantade budget som skulle antas i kammaren. Många ledamöter som försökte komma fram attackerades med både ägg och målarfärg. Större delen av den katalanska regionalregeringen fick flygas in till parlamentet i polishelikopter.

Reaktionerna mot dessa kravaller har varit enhälliga i massmedia och hos allmänheten. Huvudargumentet är att oavsett om tusentals personer är missnöjda med systemet är de folkvalda framröstade av miljoner. Attacken mot dem är en attack mot samhället och det demokratiska systemet i allmänhet.

Just i Barcelona finns en växande grupp radikaler som förespråkar anarki och ockuperar fastigheter samt vandaliserar så snart tillfälle ges. Det har inte minst skett i samband med firandet av F.C. Barcelonas många titlar.

Missnöjesrörelsen 15-M har fortfarande inte utarbetat sin långvariga strategi, men först på agendan står nu att ta tydligt avstånd från dessa infiltrerade, våldsamma grupper. Om de misslyckas kommer revolutionen definitivt rinna ut i sanden.

Bild från tidningen ABC:s hemsida.

Ekonomisk dubbelmoral

Partido Popular har hållit sig i lä under större delen av den ekonomiska orkanen. Åtminstone hittills. De får dock dra åt remmarna på mössan för allt pekar på att PP snart får ta över rodret på den spanska skutan och att döma av hur de styrt i olika städer och regioner är det risk för styv kuling.

Det ledande oppositionspartiet har inte varit nådigt i sin kritik av regeringens ekonomiska politik. Allt har varit fel enligt PP, oavsett om regeringen försökt bemöta arbetslösheten med investeringar och när den sedan tvingades till omfattande besparingar.

Många har anklagat Partido Popular för att kasta stenen och gömma handen. De har hittills inte uttryckligen förklarat hur de själva skulle sköta finanspolitiken och än mindre på vilka områden de skulle göra sina besparingar. Om man däremot tar en titt på de områden där Partido Popular regerat sedan länge är facit inte särskilt övertygande.

I dagarna släpptes siffror för de ledande spanska stadskommunerna och tre av de fem mest skuldsatta har styrts i åratal av Partido Popular. De är Málaga, Valencia och Madrid, Huvudstaden är inte bara störst i Spanien utan dess skuld är också fem gånger så stor som tvåan Barcelonas och svindlande drygt sex miljarder euro.

Nu har oppositionsledaren Mariano Rajoy lovat sträng sparsamhet i den offentliga förvaltningen. Bättre sent än aldrig, kan man tycka

Bristande hederlighet föder krisen

En färsk studie pekar precis på det fenomen som jag angav för en tid sedan på denna blogg, beträffande arbetslöshetssiffrorna i Spanien. Den svarta marknaden i landetx beräknas per 2008 ha uppgått till nära 24 procent av BIP och inte mindre än 2,5 miljoner personer kan vara yrkesverksamma, trots att de är registrerade som arbetslösa.

Om siffrorna stämmer skulle det betyda att arbetslösheten i verkligheten är hälften så stor som de officiella siffrorna antyder, alltså på 2,5 miljoner personer och drygt tio procent av den arbetsföra befolkningen. Det är fortfarande många som saknar jobb, men långt ifrån den katastrofsituation som råder officiellt.

Studien gäller för övrigt fram till 2008, det vill säga när krisen startade. Det är inte alls otänkbart att den svarta marknaden ökat under krisen.

Enligt studien skulle staten i genomsnitt förlora 31 miljarder euro om året i ej deklarerad skatt. Med andra ord skulle krisen i grunden vara löst, om den svarta marknaden skulle försvinna.

Dessa siffror borde leda till eftertanke, när många väljer att kritisera politikerna för allt elände.

Livat värre i fullmäktige

Det var livat värre 11 juni när de drygt 8 100 borgmästarna i Spanien valdes. Befolkningen fick säga sitt 22 maj, men i de kommuner där det inte uppnåddes egen majoritet avgjordes maktfördelningen av mer eller mindre obskyra uppgörelser.

I år har vi varit relativt förskonade från misstänka mutfall, där invalda ledamöter plötsligt stött motståndarkandidater, samtidigt som de fått en förtroendeplats och en okänd mängd andra favörer. Det betyder dock inte att omröstningarna saknat kontroverser.

I ett 50-tal kommuner har PP kunnat ta makten från PSOE, tack vare stöd från ledamöterna för vänsterkoalitionen Izquierda Unida. Detta trots att partiledaren Cayo Lara under valkampanjen svurit att de inte skulle öppna dörren för PP någonstans. Lokala vänsterledamöter har dock valt att rösta efter sitt samvete istället för efter partidirektiven, då de känner att det mest röstade partiet förtjänar makten.

Även PSOE har drabbats av trots, både på Kanarieöarna och i exempelvis Almunécar, där PP kommit till makten. Socialistledamöterna riskerar nu att prickas för att de röstat på PP. Ordet dubbelmoral ligger nära till hands, mot bakgrund av att socialisterna regerar i Baskien tack vare stöd från Partido Popular.

För första gången regerar den radikala baskiska vänstern i en provinshuvudstad, nämligen San Sebastián, förutom i ett hundratal andra baskiska kommuner. Nu blir det upp till bevis om radikalerna verkligen omfamnar de demokratiska principerna, eller om vi står inför en ny version av det förbjudna Batasuna.

Mest intressant ska det dock bli att se hur Partido Popular förvaltar den bredaste makten som något parti haft sedan Francos död. Nu fungerar det inte längre att skylla alla olyckor på PSOE och det återstår att se om PP kan försvara sina opinionssiffror när de nu själva tvingas stå till svars.

Foto: PP

Mastodontprojekt i Marbellas fiskehamn

Shejken från Qatar och ägare till Málagas fotbollslag, Al Thani, ska satsa 400 miljoner ur egen ficka för att bygga ut Marbellas fiskehamn La Bajadilla och öppna den för kryssningsfartyg. Man skulle kunna tro att halva budgeten lagts på följande presentationsvideo:

Ligger mycket i talespråken

I fredags var det ”40 maj”. Det finns nämligen ett känt spanskt uttryck som heter ”Hasta el 40 de mayo no quites el sayo”. Det betyder att man ska inte ska lägga ifrån sig kappan förrän 40 maj, alltså en bra bit in i juni.

Ordspråket syftar på att vädret ofta är väldigt ostadigt på våren och även om det blir riktigt varmt finns inga garantier för att det inte kommer en plötsligt köldknäpp igen.

Sällan har det ordspråket stämt så väl som på Costa del Sol i år. Vi har haft några riktigt varma och fina dagar både i april och juni, men plötsligt har temperaturerna fallit och det har till och med kommit en skur i början av juni.

Än värre har det varit i de nordöstra delarna av Spanien, där våldsamma skyfall orsakat översvämningar. Men idag är det ”42:a maj” och varmt, så nu kan man väl ställa undan kappan för säsongen. Eller?

Bensin på elden

Just som det spekuleras kring missnöjesrörelsens minskade sympatier får demonstrationerna ny kraft efter ännu en polisaktion. Igår gick kravallpoliser loss utanför regionalparlamentet i Valencia, där hundratals demonstrerade mot korruptionen. Ett flertal av de nya regionala makthavarna, inkluderat presidenten Francisco Camps, väntar som bekant på åtal i olika korruptionsmål. Facit: 18 skadade, åtta av dem polismän och fem gripna demonstranter.

Ju hårdare polisen slår med sina batonger desto större kraft får missnöjesrörelsen. Det märktes tydligt efter de brutala kravallerna i Barcelona 27 maj, där en del poliser betedde sig som de värsta huliganerna.

Avslöjandet att en polisman på sociala nätverk senare beklagade sig över att han inte fick tillfälle att slå några av demonstranterna har inte ökat kårens anseende.

Foto: Jordi Ferrer Beltrán

Missnöjesrörelsen vid ett vägkryss

Den spanska revolutionen riskerar att rinna ut i sanden. Det har inte hunnit gå en månad ens sedan rörelsen exploderade och redan är det många som ifrågasätter dess framtid.

Demonstrationstorgen i både Madrid och Barcelona rivs upp, efter majoritetsbeslut och växande missnöje - inte hos demonstranterna dock, utan hos omgivningen. Samtidigt försöker rörelsen, ”15-M” eller ”Democracia Real Ya” att strukturera om sig, för att inte tyna bort.

Igår hotade tusentals demonstranter med att belägra parlamentet, men de drog sig tillbaka efter sex timmar. I skrivande stund diskuterar rörelsen vilken form den ska anta och det är oklart om manifestationerna blir lika kortlivade som Pragvåren 1968 eller om vi verkligen bevittnar den europeiska motsvarigheten till arabrevolterna.

Foto: Jordi Ferrer-Beltran

Osämja efter valet

Striden mellan Don Quijote och väderkvarnarna har återuppstått i ny tappning, i La Mancha.

Maktskiftet i ett flertal spanska kommuner och regioner går allt utom smärtfritt tillväga. Värst är situationen i Castilla-La Mancha, där avgående PSOE helt brutit relationerna med tillträdande Partido Popular.

Castilla-La Macha är en av socialistpartiets historiska territorier där de regerat med egen majoritet närmast sedan Francos död. Makten där har varit så ingrodd att det säkert kostar mer än en regional PSOE-representant att smälta att de måste lämna över till Partido Popular.

Vinnarna i valet, ledda av PP:s generalsekreterare Dolores de Cospedal, har dock inte bidragit till att göra maktskiftet smidigare. Först förkunnade PP-talesmän att regionen befinner sig närmast i konkurs och få dagar senare riktades hårda anklagelser mot den avgående regionalstyrelsen om massiv stöld av offentliga handlingar.

Relationerna mellan PSOE och PP i regionen har nu brutits och räkna med en kylig ceremoni vid maktskiftet. Situationen kan upprepa sig på en rad olika håll där PP tar över efter PSOE och där risken är stor att de nya makthavarna kommer att förkunna att företrädarna kört ekonomin i botten, men undanhållit det för allmänheten.

För PSOE är detta en strategi av Partido Popular för att urskulda nedskärningar som partiet ska ha planerat en längre tid, men som de inte velat avslöja, med risk att förlora väljarsympatier.

Kontroversiell galghumor

"El Jueves" vågar göra en skämtteckning om den svårt skadade matadoren Ortega Cano.

Skämttidningen El Jueves är åter i hetluften. Den här gången har de gjort en karikatyr på den pensionerade matadoren José Ortega Cano, som har livshotande skador efter en trafikolycka. Ortega Cano vårdas på sjukhus i Sevilla, efter en frontalkrock vid vilken föraren i den mötande bilen omkom omedelbart.

El Jueves har publicerat en karikatyr där en blödande tjur säger till den likaledes blödande matadoren, ”visst är det fördjävligt”. Tidningen sympatiserar inte direkt med tjurfäktningskonsten och passar på att ge igen när den kände matadoren nu är livshotande skadad.

El Jueves fick sin upplaga konfiskerad för två år sedan, efter att den på omslaget illustrerat kronprinsparet när de hade sex tillsammans.

Call me Al...

Säg det till toner Alfredo, men ibland blir det missljud.

PSOE:s handplockade kandidat till regeringschef nästa år Alfredo Pérez Rubalcaba har bland annat gjort sig känd för att citera kända sånger i parlamentsdebatten. För några veckor sedan replikerade han till en ovanligt nitisk motståndare från PP-leden att han är som sången av gruppen Amaral ”Sin ti no soy nadie” (Utan dig är jag ingen). Inrikesministern syftade på ledamotens fixering vid Rubalcabas person och att det verkade som att han gjort till sitt kall att varje vecka attackera regeringstalesmannen.

Utan att veta det har Rubalcaba i dagarna själv levt upp till en sång, nämligen Paul Simons ”Call me Al”. Efter att han indirekt utsetts till PSOE:s huvudkandidat har Rubalcaba inlett en turné till partiets regionala avdelningar och han startade i Andalusien, där PSOE riskerar att förlora makten. Där förkunnande han att hans första mål är att gå från ”Rubalcaba” till att vara ”Alfredo” med partikamraterna. Precis som texten i Paul Simons kända sång alltså.

Däremot tvivlar jag på att ”Al” hade varit lika osmidig som Rubalcaba. För sin partiresa till Andalusien använde inrikesministern nämligen ett militärflygplan. Det gav Partido Popular, som brinner efter pilar att skjuta på den nye rivalen, en mängd projektiler. Dels kunde PP anklaga Rub... förlåt, Alfredo, för att slösa med statliga resurser i partisyfte och dels kunde oppositionen göra gällande att ”Al” och Zapatero i grunden är samma sak, då Zapatero upprepade gånger kritiserats för att bruka privatplan för sina partiresor.

Tiden läker ej alla sår

Den främsta Francosymbolen i Spanien är fortfarande föremål för stor kontrovers.

Diktatorn Francisco Francos mausoleum Valle de Los Caídos, norr om Madrid, är åter föremål för debatt. En utredningsgrupp ska inom fem månader presentera ett förslag om platsens framtida status, men det är troligt att resultatet rinner ut i sanden, då en trolig PP-regering nästa år kommer att förkasta initiativet.

Biskopssamfundet har redan lämnat gruppen. De konservativa ogillar alla planer på att ändra den nuvarande statusen som Francos mausoleum och en katolsk vallfärdsplats.

I den andra vågskålen finns anhöriga till de tusentals stupade republikaner som mot familjernas vilja ligger begravda på platsen. För Franco utgjorde Valle de los Caídos en försoningssymbol efter kriget, men för att bygga det brukades krigsfångar som tvingades arbeta under slavliknande förhållanden.

Kontroversen 36 år efter diktatorns död speglar ännu en gång att Spanien inte gjort upp med sin moderna historia och att tiden inte alls läker alla sår. När fascisterna vann inbördeskriget styrde de i Spanien på sina villkor i nästan 40 år. För att kunna återinföra demokratin i slutet på 70-talet valdes sedan modellen att inte gräva i det förgångna.

Gräva är dock bokstavligen det som många ägnat sig åt de senaste åren. Tiotusentals offer från inbördeskriget och Francoregimen hamnade i massgravar och deras barn och barnbarn kräver att få identifiera dem och kunna ge sina anhöriga en hedersam begravning.

Den spanska demokratiseringsprocessen blev ett föredöme för hela världen, men även solen har sina skuggor.

Gurkor som borde leda till eftertanke

Principen att ta det säkra före det osäkra har kostat den spanska jordbrukssektorn miljontals euro.

Informationssamhället vi lever i får ibland proportioner som är svåra att förutse och än svårare att kontrollera. Den spanska gurkkrisen visar på ett behov att att vara ytterst försiktig med den information som publiceras.

Vi vet nu att den allvarliga ehec-epidemin som skördat flera människoliv i både Tyskland och Sverige inte har sitt ursprung i spanska gurkor. Denna antyda från hälsovårdsmyndigheterna i Hamburg räckte för att ett flertal länder på bara ett par dagar skulle stoppa importen inte bara av gurkor, utan även en rad andra spanska grödor.

Det hann bara gå fem dagar mellan de tyska myndigheternas larm och den senare dementin. Det har dock varit tillräcklig med tid för att orsaka spanska jordbruket (liksom transportsektorn m m) mångmiljonförluster. Dessutom är den långsiktiga skadan svår att överblicka och reparera.

Reaktionen hos varje enskild individ är i sig förståelig och har nog inte ändrat sig anmärkningsvärt med tiden. Problemet är att vi aldrig tidigare tagit in så mycket information som nu och en liten detalj kan ändra miljoner människors konsumentvanor.

Vi har sett det med mul-och klövsjukan, med fågel- och svininfluensan, med galna-ko sjukan och nu med ehec-epidemin. I det senaste fallet med den särskilt olyckliga omständigheten att felaktiga uppgifter gått ut över en oskyldig sektor.

Människor kommer även fortsättningsvis vara räddhågsna och välja att ta det säkra före det osäkra. Därför måste kraven vara hårdare än någonsin på myndigheterna och deras rapporter.

Tid för förändring

Foto: José-María Moreno García

(Publicerat i ledaren i juninumret av papperstidningen)


Det känns som om det gått flera år sedan förra numret av papperstidningen. Många hävdar att utvecklingen accelereras allt mer och en snabb blick i den spanska backspegeln de senaste veckorna styrker det påståendet. För fyra veckor sedan visste vi att det skulle hållas kommun- och regionalval i Spanien 22 maj och de flesta anade att socialistpartiet skulle ta stryk. Få hade dock trott att PSOE skulle tappa så många väljarsympatier och framför allt hade ingen räknat med att en stor grupp ungdomar plötsligt skulle säga nog.

Om vi börjar med att analysera socialistpartiets valfiasko är det tydligt att den ekonomiska krisen legat dem i fatet. Visst gick Partido Popular framåt och noterade sitt bästa lokalval någonsin, men PSOE tappade tre gånger så många röster som de som vanns av de konservativa. Samtidigt är det nog att göra det lite för lätt för sig att mäta resultatet baserat på enbart riksfrågor, då inte minst kommunvalen oftast handlar om lokala frågor och många röstar på enskilda personer. Det har aldrig varit lätt att tolka vad som fått en individ att välja en särskild röstsedel framför en annan. Många försöker så gott de kan och i dagsläget är det livsviktigt för PSOE:s styrelse att göra rätt tolkningar. De första signalerna tyder dock inte på att de lyckats särskilt bra.

I Sverige används ofta uttrycket “göra en pudel” men det PSOE gjort efter valet ligger mer åt klassen sankt bernhardshund. Det utannonserade primärvalet som skulle ta vid efter kommunvalet, för att välja efterträdare till Zapatero, ser ut att bli totalt urvattnat. Detta efter att försvarsministern Chacón pressats av partiledningen att inte ställa upp, för att lämna vägen fri för inrikesministern Rubalcaba. Officiellt kan vem som helst i partiet fram till mitten av juni presentera sin kandidatur, men efter att partistämman med Zapatero i spetsen enhälligt ställt sig bakom Rubalcaba är det föga troligt att någon vågar utmana honom. Så mycket för den interna demokrati, som PSOE ideligen skrutit om.

Betydligt mer spännande är det att följa den nya missnöjesrörelsen 15-M eller “Spanish Revolution”, som poppade upp lika överraskande som manifestationerna i Tunisien och Egypten. Visst finns det stora skillnader, men också en hel del likheter. Rörelsen i Spanien har till och med fått ett hundratal “martyrer” som blev brutalt misshandlade av polisen i Barcelona, när regionalmyndigheterna och inte minst ett gäng kravallpoliser fick hjärnsläpp.

I skrivande stund är det oklart hur rörelsen utvecklas, men en majoritet av befolkningen sympatiserar med demonstranterna, som främst opponerar sig mot det politiska och finansiella etablisseman-get. Detta och det faktum att många tagit efter i andra europeiska länder, talar för en framgång för “de missnöjda”.

Sydkusten har de senaste veckorna informerat flitigt om händelserna i Spanien genom sina nätmedier och dessutom har vi bidragit med mer personliga analyser i de nya bloggarna. Dessa är bara en del av en egen “revolution” som Sydkusten har för avsikt att genomföra de närmaste månaderna Vi har samtidigt startat en enkät, för att bättre veta vad du som läsare tycker och förväntar dig av våra medier. Vi har redan fått in mängder med svar och tips och många av kommentarerna är oerhört uppmuntrande.

När läsare skriver att de räknar dagarna tills de får vårt nyhetsbrev, kan vi inte känna annat än stolthet och stor mening i vårt arbete. Vi jobbar vidare på det och passat samtidigt på att önska en skön sommar, full av positiva förändringar.