Missnöjesrörelsen vid ett vägkryss

Den spanska revolutionen riskerar att rinna ut i sanden. Det har inte hunnit gå en månad ens sedan rörelsen exploderade och redan är det många som ifrågasätter dess framtid.

Demonstrationstorgen i både Madrid och Barcelona rivs upp, efter majoritetsbeslut och växande missnöje - inte hos demonstranterna dock, utan hos omgivningen. Samtidigt försöker rörelsen, ”15-M” eller ”Democracia Real Ya” att strukturera om sig, för att inte tyna bort.

Igår hotade tusentals demonstranter med att belägra parlamentet, men de drog sig tillbaka efter sex timmar. I skrivande stund diskuterar rörelsen vilken form den ska anta och det är oklart om manifestationerna blir lika kortlivade som Pragvåren 1968 eller om vi verkligen bevittnar den europeiska motsvarigheten till arabrevolterna.

Foto: Jordi Ferrer-Beltran

Osämja efter valet

Striden mellan Don Quijote och väderkvarnarna har återuppstått i ny tappning, i La Mancha.

Maktskiftet i ett flertal spanska kommuner och regioner går allt utom smärtfritt tillväga. Värst är situationen i Castilla-La Mancha, där avgående PSOE helt brutit relationerna med tillträdande Partido Popular.

Castilla-La Macha är en av socialistpartiets historiska territorier där de regerat med egen majoritet närmast sedan Francos död. Makten där har varit så ingrodd att det säkert kostar mer än en regional PSOE-representant att smälta att de måste lämna över till Partido Popular.

Vinnarna i valet, ledda av PP:s generalsekreterare Dolores de Cospedal, har dock inte bidragit till att göra maktskiftet smidigare. Först förkunnade PP-talesmän att regionen befinner sig närmast i konkurs och få dagar senare riktades hårda anklagelser mot den avgående regionalstyrelsen om massiv stöld av offentliga handlingar.

Relationerna mellan PSOE och PP i regionen har nu brutits och räkna med en kylig ceremoni vid maktskiftet. Situationen kan upprepa sig på en rad olika håll där PP tar över efter PSOE och där risken är stor att de nya makthavarna kommer att förkunna att företrädarna kört ekonomin i botten, men undanhållit det för allmänheten.

För PSOE är detta en strategi av Partido Popular för att urskulda nedskärningar som partiet ska ha planerat en längre tid, men som de inte velat avslöja, med risk att förlora väljarsympatier.

Kontroversiell galghumor

"El Jueves" vågar göra en skämtteckning om den svårt skadade matadoren Ortega Cano.

Skämttidningen El Jueves är åter i hetluften. Den här gången har de gjort en karikatyr på den pensionerade matadoren José Ortega Cano, som har livshotande skador efter en trafikolycka. Ortega Cano vårdas på sjukhus i Sevilla, efter en frontalkrock vid vilken föraren i den mötande bilen omkom omedelbart.

El Jueves har publicerat en karikatyr där en blödande tjur säger till den likaledes blödande matadoren, ”visst är det fördjävligt”. Tidningen sympatiserar inte direkt med tjurfäktningskonsten och passar på att ge igen när den kände matadoren nu är livshotande skadad.

El Jueves fick sin upplaga konfiskerad för två år sedan, efter att den på omslaget illustrerat kronprinsparet när de hade sex tillsammans.

Call me Al...

Säg det till toner Alfredo, men ibland blir det missljud.

PSOE:s handplockade kandidat till regeringschef nästa år Alfredo Pérez Rubalcaba har bland annat gjort sig känd för att citera kända sånger i parlamentsdebatten. För några veckor sedan replikerade han till en ovanligt nitisk motståndare från PP-leden att han är som sången av gruppen Amaral ”Sin ti no soy nadie” (Utan dig är jag ingen). Inrikesministern syftade på ledamotens fixering vid Rubalcabas person och att det verkade som att han gjort till sitt kall att varje vecka attackera regeringstalesmannen.

Utan att veta det har Rubalcaba i dagarna själv levt upp till en sång, nämligen Paul Simons ”Call me Al”. Efter att han indirekt utsetts till PSOE:s huvudkandidat har Rubalcaba inlett en turné till partiets regionala avdelningar och han startade i Andalusien, där PSOE riskerar att förlora makten. Där förkunnande han att hans första mål är att gå från ”Rubalcaba” till att vara ”Alfredo” med partikamraterna. Precis som texten i Paul Simons kända sång alltså.

Däremot tvivlar jag på att ”Al” hade varit lika osmidig som Rubalcaba. För sin partiresa till Andalusien använde inrikesministern nämligen ett militärflygplan. Det gav Partido Popular, som brinner efter pilar att skjuta på den nye rivalen, en mängd projektiler. Dels kunde PP anklaga Rub... förlåt, Alfredo, för att slösa med statliga resurser i partisyfte och dels kunde oppositionen göra gällande att ”Al” och Zapatero i grunden är samma sak, då Zapatero upprepade gånger kritiserats för att bruka privatplan för sina partiresor.

Tiden läker ej alla sår

Den främsta Francosymbolen i Spanien är fortfarande föremål för stor kontrovers.

Diktatorn Francisco Francos mausoleum Valle de Los Caídos, norr om Madrid, är åter föremål för debatt. En utredningsgrupp ska inom fem månader presentera ett förslag om platsens framtida status, men det är troligt att resultatet rinner ut i sanden, då en trolig PP-regering nästa år kommer att förkasta initiativet.

Biskopssamfundet har redan lämnat gruppen. De konservativa ogillar alla planer på att ändra den nuvarande statusen som Francos mausoleum och en katolsk vallfärdsplats.

I den andra vågskålen finns anhöriga till de tusentals stupade republikaner som mot familjernas vilja ligger begravda på platsen. För Franco utgjorde Valle de los Caídos en försoningssymbol efter kriget, men för att bygga det brukades krigsfångar som tvingades arbeta under slavliknande förhållanden.

Kontroversen 36 år efter diktatorns död speglar ännu en gång att Spanien inte gjort upp med sin moderna historia och att tiden inte alls läker alla sår. När fascisterna vann inbördeskriget styrde de i Spanien på sina villkor i nästan 40 år. För att kunna återinföra demokratin i slutet på 70-talet valdes sedan modellen att inte gräva i det förgångna.

Gräva är dock bokstavligen det som många ägnat sig åt de senaste åren. Tiotusentals offer från inbördeskriget och Francoregimen hamnade i massgravar och deras barn och barnbarn kräver att få identifiera dem och kunna ge sina anhöriga en hedersam begravning.

Den spanska demokratiseringsprocessen blev ett föredöme för hela världen, men även solen har sina skuggor.

Gurkor som borde leda till eftertanke

Principen att ta det säkra före det osäkra har kostat den spanska jordbrukssektorn miljontals euro.

Informationssamhället vi lever i får ibland proportioner som är svåra att förutse och än svårare att kontrollera. Den spanska gurkkrisen visar på ett behov att att vara ytterst försiktig med den information som publiceras.

Vi vet nu att den allvarliga ehec-epidemin som skördat flera människoliv i både Tyskland och Sverige inte har sitt ursprung i spanska gurkor. Denna antyda från hälsovårdsmyndigheterna i Hamburg räckte för att ett flertal länder på bara ett par dagar skulle stoppa importen inte bara av gurkor, utan även en rad andra spanska grödor.

Det hann bara gå fem dagar mellan de tyska myndigheternas larm och den senare dementin. Det har dock varit tillräcklig med tid för att orsaka spanska jordbruket (liksom transportsektorn m m) mångmiljonförluster. Dessutom är den långsiktiga skadan svår att överblicka och reparera.

Reaktionen hos varje enskild individ är i sig förståelig och har nog inte ändrat sig anmärkningsvärt med tiden. Problemet är att vi aldrig tidigare tagit in så mycket information som nu och en liten detalj kan ändra miljoner människors konsumentvanor.

Vi har sett det med mul-och klövsjukan, med fågel- och svininfluensan, med galna-ko sjukan och nu med ehec-epidemin. I det senaste fallet med den särskilt olyckliga omständigheten att felaktiga uppgifter gått ut över en oskyldig sektor.

Människor kommer även fortsättningsvis vara räddhågsna och välja att ta det säkra före det osäkra. Därför måste kraven vara hårdare än någonsin på myndigheterna och deras rapporter.

Tid för förändring

Foto: José-María Moreno García

(Publicerat i ledaren i juninumret av papperstidningen)


Det känns som om det gått flera år sedan förra numret av papperstidningen. Många hävdar att utvecklingen accelereras allt mer och en snabb blick i den spanska backspegeln de senaste veckorna styrker det påståendet. För fyra veckor sedan visste vi att det skulle hållas kommun- och regionalval i Spanien 22 maj och de flesta anade att socialistpartiet skulle ta stryk. Få hade dock trott att PSOE skulle tappa så många väljarsympatier och framför allt hade ingen räknat med att en stor grupp ungdomar plötsligt skulle säga nog.

Om vi börjar med att analysera socialistpartiets valfiasko är det tydligt att den ekonomiska krisen legat dem i fatet. Visst gick Partido Popular framåt och noterade sitt bästa lokalval någonsin, men PSOE tappade tre gånger så många röster som de som vanns av de konservativa. Samtidigt är det nog att göra det lite för lätt för sig att mäta resultatet baserat på enbart riksfrågor, då inte minst kommunvalen oftast handlar om lokala frågor och många röstar på enskilda personer. Det har aldrig varit lätt att tolka vad som fått en individ att välja en särskild röstsedel framför en annan. Många försöker så gott de kan och i dagsläget är det livsviktigt för PSOE:s styrelse att göra rätt tolkningar. De första signalerna tyder dock inte på att de lyckats särskilt bra.

I Sverige används ofta uttrycket “göra en pudel” men det PSOE gjort efter valet ligger mer åt klassen sankt bernhardshund. Det utannonserade primärvalet som skulle ta vid efter kommunvalet, för att välja efterträdare till Zapatero, ser ut att bli totalt urvattnat. Detta efter att försvarsministern Chacón pressats av partiledningen att inte ställa upp, för att lämna vägen fri för inrikesministern Rubalcaba. Officiellt kan vem som helst i partiet fram till mitten av juni presentera sin kandidatur, men efter att partistämman med Zapatero i spetsen enhälligt ställt sig bakom Rubalcaba är det föga troligt att någon vågar utmana honom. Så mycket för den interna demokrati, som PSOE ideligen skrutit om.

Betydligt mer spännande är det att följa den nya missnöjesrörelsen 15-M eller “Spanish Revolution”, som poppade upp lika överraskande som manifestationerna i Tunisien och Egypten. Visst finns det stora skillnader, men också en hel del likheter. Rörelsen i Spanien har till och med fått ett hundratal “martyrer” som blev brutalt misshandlade av polisen i Barcelona, när regionalmyndigheterna och inte minst ett gäng kravallpoliser fick hjärnsläpp.

I skrivande stund är det oklart hur rörelsen utvecklas, men en majoritet av befolkningen sympatiserar med demonstranterna, som främst opponerar sig mot det politiska och finansiella etablisseman-get. Detta och det faktum att många tagit efter i andra europeiska länder, talar för en framgång för “de missnöjda”.

Sydkusten har de senaste veckorna informerat flitigt om händelserna i Spanien genom sina nätmedier och dessutom har vi bidragit med mer personliga analyser i de nya bloggarna. Dessa är bara en del av en egen “revolution” som Sydkusten har för avsikt att genomföra de närmaste månaderna Vi har samtidigt startat en enkät, för att bättre veta vad du som läsare tycker och förväntar dig av våra medier. Vi har redan fått in mängder med svar och tips och många av kommentarerna är oerhört uppmuntrande.

När läsare skriver att de räknar dagarna tills de får vårt nyhetsbrev, kan vi inte känna annat än stolthet och stor mening i vårt arbete. Vi jobbar vidare på det och passat samtidigt på att önska en skön sommar, full av positiva förändringar.