Välmotiverad parkeringsavgift

Från och med idag är parkering i centrala delar av Marbella, Puerto Banús och San Pedro Alcántara avgiftsbelagd. Många höjer säkert på ögonbrynen över att det varit gratis i alla år att ställa bilen mitt i centrum, men det finns en hel del kritiska röster också som menar att de nya blåzonerna är skandal.

Politiska debatter kan ibland vara ytterst närsynta och navelskådande. En del menar att avgiftsbeläggningen av parkeringsrutorna är ett initiativ enbart för att öka kommunens intäkter. De anser vidare att det är ett dråpslag mot turismen att behöva betala för att parkera i innerstaden.

Det är snarare ett mysterium hur det kunnat vara gratis så länge. Förmodligen är den enda förklaringen att ingen tidigare kommunledning haft kurage att ta det känsliga beslutet. Under alla dessa år har fordonsägare kunnat ha sin bil ställd mitt i centrum under månader, som om det vore vilken gratis långtidsparkering som helst. Gissa hur många bilister som hade haft glädje av den rutan, under de hundratals timmar som den ockuperats av ett och samma fordon.

Blåzonerna borde enligt enkel logik inte bara underlätta parkeringen i centrum, utan även minska luftföroreningarna. Dels därför att fler lediga platser minskar tiden som bilister kör i cirklar medan de letar efter parkering och dels då kostnadsskillnaden nu inte är lika stor mellan att stå på gatan och i ett parkeringsgarage. Det gör i sin tur att många kanske helt låter bli att cirkla runt och väljer att ta första bästa parkeringsgarage.

När det gäller kommunens intäkter kan jag samtidigt inte tänka annat att det är väl förunnt att stärka kommunkassan något, genom en avgift för förmånen att ockupera några kvadratmeter centralt belägen mark under ett par timmar.

Oppositionens skadebitterhet

De senaste dagarna har det kommit flera politiska rapporter beträffande Spaniens ekonomi. Det har vi inte varit bortskämda med, men att döma av Partido Populars agerande är de inte lika glada över siffrorna.

Arbetslösheten sjunker för tredje månaden i rad, inflationen likaså och balanseringen av statskassan går enligt tidtabell. Allt detta borde väcka optimism, eller åtminstone en viss lättnad, men det ledande oppositionspartiet skärper istället tonen genom några av sina underhuggare.

PP har inlett en hård offensiv mot socialistpartiets huvudkandidat Alfredo Pérez Rubalcaba och insisterar på behovet av ett nyval. De positiva siffrorna klassas av Partido Popular som ”stationära”.

Några har kritiserat Partido Popular för att glädja sig åt de dåliga siffrorna. Att döma av deras bistra miner när siffrorna för en gångs skull är positiva, kan det ligga mycket i påståendet.

Studierna konkurreras ut

Nyligen besökte jag juridikfakulteten på Málagas universitet. Terminen är i praktiken över och lärarna sammanställer säsongen och tentar av de elever som fått underkänt i vissa ämnen.

Vanligtvis är det högtryck i universitetsområdet Teatinos, men den här dagen rådde en skön avstressad stämning som gjorde att min intervju gick mer in på djupet. Jag började utbyta intryck om det spanska skolsystemet med en av chefslärarna på fakulteten och hon höll med om många av mina åsikter. Hon skakade uppgivet på axlarna och förkunnande medan hon tittade ut mot gatan: ”Hur ska vi kunna konkurrera med ALLT som finns därute.”

Läraren syftade på den oändliga mängd nöjen som samhället har att erbjuda och som mångdubblats med IT-boomen. Hon säger att det närmast är en omöjlig uppgift att förklara för dagens ynglingar varför de ska anstränga sig med tråkiga studier, när de kan ha så mycket roligare utanför universitetsområdet.

Situationen har dock varit värre. Före krisen rasade antalet universitetsstudenter kraftigt. Många lockades av de feta lönerna inom byggsektorn. Det lockbetet är nu borta och därför inser fler att det är viktigt med en ordentlig utbildning.

Men även om det inte längre finns så många attraktiva jobb som lockar är det istället Facebook, Tuenti, dataspel och dokusåpor som avleder ungdomarnas intresse från skolböckerna.

Otidsenlig språkförbistring

I vissa hänseenden kan det förefalla som om utvecklingen i Spanien faktiskt går bakåt. Det gäller inte minst samlevnaden mellan de fyra officiella språken.

Samtliga spanjorer talar flytande kastiljanska, men många har som vardagsspråk antingen galiciska, baskiska eller katalanska, den senare med sina dialekter i Valencia och på Balearerna. De regionala språken är starkt kulturellt subventionerade, inte minst då de utgör en viktig symbol för regionalistpartierna, som är starka i sina hemtrakter.

Den språkliga regionalismen tar sig dock stundtals absurda former. För några månader antogs bruket av fyra språk i senaten, men en daglig tolkkostnad på 12.000 euro som följd.

Nu har inte oväntat den radikala baskiska koalitionen Bildu bestämt sig för att tala enbart baskiska i sina presskonferenser. Det är tydligen viktigare att markera sin särart än att göra sig förstådd och bidraga till kommunikation.

Sällan skådad skadeglädje

En av Spaniens mest avskydda institutioner är upphovsrättsföreningen SGAE, motsvarigheten till STIM i Sverige. Tillslaget mot dess huvudkontor har därför väckt stor munterhet, inte minst i Internetkretsar.

SGAE:s arbete är viktigt, men de har verkligen inte lyckats förankra sin funktions hos allmänheten. Tvärtom har SGAE ideligen förknippats med närmast tyranniskt agerande, där de krävt skyhöga upphovsrättsavgifter både av frisérsalonger som har radion påslagen eller av byar som firar sina folkfester med orkestermusik.

Om misstankarna om förskingring visar sig befogade kan det innebära dödsstöten för en organisation som sedan länge levt helt separerat från samhället.

Storsatsning med svensk krogpersonal

Igår kväll var det invigning för en av de största restaurangsatsningarna på länge i Puerto Banús. ”El Huerto” slog upp sina dörrar för pressen och för inbjudna gäster och det var med andan i halsen som de sista detaljerna hamnade på plats.

El Huerto, som betyder köksträdgården, ligger i Playas del Duque, intill den stora rondellen som leder in mot Puerto Banús. Det finns två svenskar bland personalen, dels dessertkocken Jonas Lagerström och sommelieren Paula Lundberg.

Mer information kommer inom kort i Sydkusten.

Insyn sällsynt i Spanien

Ett utfall i provinsdomstolen i Sevilla speglar ett fenomen där den spanska demokratin fortfarande har mycket att lära. Det handlar om offentlighetsprincipen, som är ytterst sällsynt i Spanien.

Provinsdomstolen i Sevilla har fastslagit att protokollen från den andalusiska regionalregeringens möten får läsas av utredningsdomaren som granskar den misstänkta bedrägerihärvan som berör obehöriga avgångsvederlag. Den socialistiska regionalregeringen har insisterat på att protokollen inte får läsas av utomstående, inte ens av en domare.

Det är anmärkningsvärt, men definitivt inget ovanligt, att spanska folkvalda har inställningen att de inte behöver dela med sig av information om det de i sin tjänsteutövning ägnar sig åt. I mängder av kommuner tvingas oppositionen, oavsett parti, att gå till domstol för att få insyn och tillgång till handlingar som berör kommunledningens agerande.

För oss som bedriver journalistik i Spanien är det en stor skillnad mellan den transparens som svenska myndigheter oftast har och den misstänksamhet med vilken man många gånger bemöts av både spanska myndigheter och företag. De flesta har alltid en utsedd talesman och ingen annan representant för organisationen eller företaget vågar yppa något, hur banal frågan än är.

Här berör vi även den sjukligt hårda hierarkin i spanska organisationer. Men det kan vi ta en annan dag.