Flera veckor efter ligans slut och Barcelonas mästerliga triumf i Champions League gjorde Barças klubbdirektör Sandro Rosell ett uppmärksammat utspel som blivit omdebatterat. Han hotade att bryta de institutionella relationerna med Real Madrid, om klubben upprepar det osportsliga uppträdande som den, enligt Rosell, gjort sig skyldig till. Många kanske minns att i samband med de fyra mötena mellan storklubbarna i april-maj anklagade Real Madrids tränare Mourinho Barcelona både för att fuska och för att gynnas av domarna. Dessutom antyddes att Barcelonaspelare skulle ägna sig åt doping.
Rosell är uppenbarligen långsint, för även om anklagelserna kan uppfattas som kränkande är det inte många som förstår varför detta vädras på nytt nästan två månader senare. Barças direktör har uppenbarligen velat vänta ut säsongen även i basket- och handbollsligan innan han gick till motattack.
På en annan nivå upplevde vi i helgen hur kvaldramor ofta kan spåra ur. Granada säkrade kontrakt i högsta divisionen borta mot Elche, men flera spelare misshandlades när publik rusade in på planen när matchen var över. Det kunde ha begränsat sig till enskilda fanatikers reaktion, men även tränarna munhöggs efter matchen.
I flera bemärkelser är kvaldramat betydligt mer spänt än kampen om själva titeln. Ett ligaguld är trots allt något som man firar under några dagar och kanske myser åt en tid, men en plats i högsta divisionen säkrar 38 matcher och ett år i fotbollens finrum. Spanska ligan är ju också som bekant sedan flera år den bästa i världen.
Den nya kvalmodellen som infördes i år, med utslagsspel mellan fyra lag i andra divisionen var spännande men skapade kanske också onödigt många spänningar. Antingen är modellen fel eller så är fotbollens värderingar inte vad de borde vara.
Jag har aldrig förstått varför publiken skall behöva bli våldsam under eller efter en fotbollsmatch. Det övergår helt enkelt mitt förstånd, jag kanske är gammalmodig men om detta fenomen tycker jag inte.
SvaraRadera