Journalistisk analys av en tragedi

Igår blev det ingen vanlig lördag. Natten före blev två unga svenskor indragna i ett drama på ett pensionat i Fuengirola och en av dem förlorade livet. Nyheten spreds under förmiddagen i spanska tidningar och som vanligt var de svenska nättidningarna snabba med att hänga på nyheten.

Dalai Lama har sagt att vänsterländska medier är våldsfixerade och visst har han rätt. En av de svenska kvällstidningarnas favoritteman är draman där svenska medborgare drabbas utomlands. Det är så populärt att nyhetsbevakningen är anmärkningsvärt stereotyp. Om man i en nyhetsrubrik finner ordet “semesterparadis” vet man automatiskt att någon eller några svenskar råkat illa ut. Uttrycket speglar hur journalisterna försöker spetsa till nyheten så mycket som möjligt, genom att skapa en kontrast mellan ordet “paradis” och det drama som beskrivs.

Den svenska kvällspressen ger nyheter större värde ju våldsammare de är. Svensk medborgares död smäller väldigt högt, speciellt om det inträffat i ett “semesterparadis” (läs: i utlandet). Det styrks inte minst av av att gårdagens tragedi toppade både Aftonbladets och Expressens hemsida hela lördagen.

Jag har varit verksam som journalist på Costa del Sol i snart 20 år. Om jag någon gång kontaktas av en svensk redaktion betyder det i nio fall av tio att någon svensk råkat illa ut i Spanien. Undantagsfall är svenska journalister som önskar göra ett mer djupodlat reportage om Spanien eller den svenska kolonin.

När vi på Sydkusten redogjorde för nyheten hade vi ett helt annat syfte än att uppnå någon slags sensationalism. Den främsta uppgiften var att reda ut vad som verkligen var sant, då uppgifterna i media gick i sär och naturligtvis var det en prioritet att göra det så fort som möjligt.

Några telefonsamtal redde ut en del av uppgifterna, men det kvarstod fortfarande frågetecken. Det var därför, inte utan en god portion obehag, som jag valde att köra till Fuengirola. Obehaget grundade sig i oviljan att bli tagen för en “murvel”, vilket jag för övrigt redan hade hunnit bli på telefon.

Prioriteten för Sydkusten var varken att finna ut “smaskiga” detaljer kring övergreppet eller att få andra kittlande vittnesmål. Det handlade istället om att finna ut om de drabbade flickorna verkligen gått på Svenska skolan i Fuengirola, som vissa medier hävdat. Detta kunde ganska snabbt dementeras.

En annan aspekt som bör analyseras är både spanska och vissa svenska mediers tendens att ange uppgifter som inte har någon direkt koppling till nyheten, men som enbart genom inkluderandet av informationen får en mycket olycklig anknytning. I det här fallet har den förmodade gärningsmannens nationalitet angivits. Mer än en läsare kommer medvetet eller omedvetet att tänka “typiskt”, eller “det kunde man ju ha gissat”. För att undvika denna typ av “inciterad fördom” begränsar vi oss på Sydkusten till att uppge att mannen är utlänning, vilket redan det kan leda till förutfattade slutsatser.

Den journalist som kopplar en nationalitet till en dramatisk händelse bör fråga sig följande: Om det inte anges vilket fotbollslag den misstänka förövaren håller på, vilken hårfärg han eller hon har, vilken religion han tillhör, vilken bilmodell han kör eller vilken som är hans eller hennes favoriträtt, varför uppges då nationaliteten? Svaret kan inte vara annat än att journalisten finner att det har ett väsentligt värde. Men det har det faktiskt inte.

Naturligtvis är det en helt annan sak om vi uppger att offret för en tragedi råkar vara svensk eller skandinav. Det grundar sig i att det är en av de huvudgrupper vi har att bevaka och nationalitetskopplingen har ingen negativ koppling i detta sammanhang.